En del av mig

Att som förälder känna att man inte räcker till är nog det värsta man kan känna. För mej är det det iaf. Alla som har fler än ett barn vet exakt vad jag menar och många med bara ett barn vet säkert också hur tufft det kan vara. Jag har gjort mitt bästa och det jag känt varit rätt men att trots det se sitt barn göra saker som förmodligen är ett uttryck för en situation där jag som mamma inte räcker till kan bara dom förstå som varit där.

Varje gång jag tillsammans med Thelma träffat andra barn gråter jag på kvällen när hon lagt sig. Jag har ångest inför inskloningen, men inte av den anledningen som de flesta andra. Många andra föräldrar tycker det är svårt att lämna sitt barn i andras händer och dom är rädda för att andra barn ska göra illa sitt eget. En sak är faktiskt värre än det. Att vara rädd för att sitt eget barn ska göra illa någon annans och man själv inte är där.

 

Jag älskar Thelma lika mycket som andra mammor älskar sina barn, jag vill hennes bästa och gör så mycket jag kan för henne.

Hon är så otroligt snäll och vill så väl, men ändå blir det fel. Jag förstår att detta är en period och att det kommer gå över men just nu är jag inte stark.

Jag kommer inte blogga mer nu, åtminstånde inte på ett tag. Tiden får utvisa om jag börjar igen. Jag har så viktiga saker att fokusera på nu som jag inte tänker låta bli lidande. Mitt totala fokus kommer ligga på mina barn och min träning med PT som startade idag. Jag är väldigt motiverad inför det och kommer ge allt! Att blogga halvdant det kommer inte bli så bra, jag kommer ändå känna stressen över att skriva inlägg så det är lika bra att lägga det på hyllan ett tag.

 

Tack till alla ni som följt med i min vardag och kikat in här ibland! Vi ses säkert igen men en välbehövlig vila här ifrån är ett måste. Kram till er!