Idag tog jag barnen med mej och så styrde vi kosan mot mina föräldrar. Stannade till på ICA för att handla lite och köpa med en bukett blommor som Thelma vill ge mormor. Vi dök upp oanmälda för att överraska lite och jag tror det var uppskattat. Min stackars mamma har hela benet i gips efter ett fall som resulterade i sprucken knäskål. Vi åt lunch, fikade, kollade på damernas stafett och lekte med barnen. Thelma hade lite svårt att förstå att mormor inte kunde kasta sig ner på golvet men hon fick rita på gipset. När vi kom hem berättade Thelma för Micke att mormor hade ett jättestort plåster på benet och att hon hoppar fram, gullunge :)
Idag har varit en sån där jättebra dag som man blir glad och varm i hjärtat av. Har umgåtts med några av de som betyder mest och barnen har varit så glada och snälla.
Thelma var väldigt trött här på kvällen och jag kände liksom att nattningen kunde gå hur som helst. Det började med att hon sprang runt i sängen och kastade sig hit och dit när jag kom upp med henne. Då frågade jag henne med allvarlig ton: ska jag läsa någon saga eller ska du sova direkt? Hon funderade en stund, drog täcket över huvudet och svarade sen: sova direkt, mamma. Sen vinkade en liten hand, go natt mamma! Jaha, inte det svar jag väntade mej men det vara bara att gå ut och så pustade jag ut att det gick så bra trots på gränsen till övertrött :) Jag älskar att det går att resonera med henne nu och förklara saker. Jag älskar att hon kan göra sig förstådd och att vi kan prata om saker. Det tog två år innan hon började prata men nu pratar hon i kapp allt hon inte sa tidigare och så mycket lättare det blir. Dock finns det en sak hon inte säger och det är Wilson, hon försöker inte ens och har aldrig gjort. Hon säger bara lillabor om honom och det låter för gulligt. "Jag älkar mycke dej lillabor" <3
Betydligt bättre än i början när han kom och länge fick heta bä :)
Älskade busungar!
