Nytt rekord, igen!

För ett par månader sen hade jag ett testpass på 5 km, nåt jag också gjorde alldeles i början på min maratonträning. Sist fick jag till ett bra pass och klarade distansen på 21:44 och var otroligt nöjd, då 5 km är lite av en hatdistans. Igår var det dags igen. Jag hade uppriktigt sagt inte någon större lust att springa. Det var fredagkväll och familjen skulle fixa middag. Jag försökte slingra mig och hitta på alla möjliga ursäkter men sen insåg jag att jag var rädd. Rädd för att misslyckas. Trots att min coach sagt att jag inte alls behövde krav på att slå min tidigare tid, det viktigaste skulle vara känslan och farten i kroppen. Jag gjorde någon sorts förlikning med mig själv och lovade att inte bli besviken om jag inte skulle slå tiden. Så gav jag mig i väg, i lätt duggregn och med musik på hög volym. Uppvärmningen kändes som vanligt lite seg och ibland är det bara så svårt att springa sakta med bra teknik och rytm. När det var klart stannade jag en stund, drog några djupa andetag och gav mig återigen ett löfte om att få gå på känsla, hela vägen. 
Redan från start kände jag att jag hade dagen. Det gick så lätt. Lugn och kontrollerad andning, trots att pulsen steg mer och mer. Benen kändes starka och jag kunde hålla mjölksyran borta kilometer efter kilometer. När en km återstod öste jag på men utan att förta mig med fortsatt bra känsla även om andningen var betydligt mer ansträngd och det var med stor lättnad och glädje jag stannade klockan och såg tiden 21:24. Jag hade gjort det, igen. En härlig våg av tillfredsställande sköljde över mig och jag kände mig så tacksam när jag med ett leende joggade hem genom skogen. 
DEN.KÄNSLAN.

Nedräkning

På lördag är det bara två veckor kvar, TVÅ VECKOR! Fattar ni hur kort det är? Det är ingenting och jag pendlar mellan att längta efter att få ge mig i väg på min 42195 m långa resa och få panik och inte veta vad jag gjort som anmält mig till nå dyligt. Jag har tränat i 7 månader för det här, det har gått bra tycker jag själv. Det har varit roligt hela vägen, tills kanske fram till för tre veckor sedan. Då hände nåt. Jag började tappa motivation, blev nervös, började tänka alltför mycket och började tvivla på min förmåga.
De senaste veckorna har kantats av halsont, allergibesvär, extremt trötta och stumma ben, blodblåsor och lösa tånaglar. 
Mitt första marathon kommer verkligen inte att bli lätt, det har jag förstått. Det kommer bli en kamp och det kommer krävas så mycket vilja. 42 km är jättelångt. Förra veckan sprang jag mitt längsta pass, 30 km. Det gick ju rätt bra men oerhört skönt att komma hem och få stanna om jag säger så. Den 4 Juni ska jag springa 12 km till, svårt att ta på, speciellt just nu när jag sitter här och inte mår tipp topp.
 
Min coach är övertygad om att jag kommer klara det och jag hoppas så innerligt att hon har rätt. Jag hoppas också att jag kommer ha lite roligt längs vägen och att det blir en bra upplevelse. Även om det blir jobbigt på slutet och jag kommer få slita så vill jag ändå känna att det blev nåt bra av de månader jag lagt hela mitt fokus på en enda sak. Tiden bryr jag mig inte om, alls. Jag vill korsa mållinjen, det räcker för mig. Jag har inga tidigare tider att slå och jag ska njuta av att jag kan springa hur sakta som helst och ändå ta pb ;-)
 
Nu ska jag ta och skriva listor på vad som ska tas med till Stockholm och hur jag ska klä mig för olika väder. Listor ger mig ett uns av kontroll, kontroll är bra. Har jag kontroll blir jag lugn, och nu behöver  jag lugna ner mig....
 
 
 
 

Gävle halvmaraton 2016- mitt lopp

Att det skulle bli lite svettigt idag visste jag men 25 grader och sol är inte optimalt för lopp. Många hade det tufft idag och jag var en av dem. Jag har hela veckan känt mig lite sliten och benen ovanligt trötta så jag var osäker på hur det skulle gå. Jag visste att om jag får en bra dag och benen håller sig fräscha så skulle jag greja sub 1:50 men jag öppnade lite för raskt och efter 10 km började jag bli lite stum. Fick bra pepp vid varvning och försökte hålla fart men andra varvet blev en plåga och en kamp, mot stumma lår och värmen. Jag hade vätska med mig med det räckte inte så jag blev tvungen att ta vid alla kontroller och det sinkade såklart mig och jag klarade inte av att hålla samma tempo. Vid ca 3 km kvar såg jag att det kanske skulle kunna gå att slå pb om jag la på ett kål. Det gjorde jag, slet uppför sista sega backen och tänkte att ju fortare jag springer desto fortare får jag stanna. Familjen och vänner vid målgång som tog emot mig och nytt pb med 2 minuter känner jag mig nöjd med dagen men det var inte kul, så himla jobbigt bara.