En del av mig

Aldrig mer kommer han vara 3 år och snart kanske jag inte längre är nummer ett i hans liv...lite så går tankarna ungefär som om det på nåt sätt skulle vara synd om mig. Jag är ju den lyckligaste på jorden! Jag har ju allt jag behöver och mer därtill. Wilson är glad, sprallig och känslig. Han älskar att utföra arbeten och längtar tills han blir vuxen så han får jobba. Har lite humör och kan lätt bli arg och ledsen men det går lika fort över igen. Tack och lov älskar han fortfarande mycket närhet. Pussar och kramar och sitta nära och mysa. Varje natt tassar han över och kryper ner tätt intill mig och jag älskar det. Hans nedkomst har verkligen påverkat mig som person och jag tänker fortfarande ofta på hur rädd jag var. Hur jag på riktigt först trodde att han var död och känslan att sen få honom, två timmar gammal i min famn. Herre gud vilket känslokaos.