Thelma har varit lite gnällig idag och gärna velat ha sin dinglis hängandes på axeln mest hela tiden. För ett tag sedan när hon var i hallen så ropade jag på henne och viftade med hennes dinglis och då när hon skulle skynda sig och försöka springa så föll hon och landade rakt på näsan. Oj vad ont det måste ha gjort för hon kramade länge min axel och snyftade lilla hjärtat <3 Det gör så ont när hon blir så där ledsen att jag gråter jag med och sen när jag såg att hon hade världens märke över hela näsan och förmodligen blir den ganska grön och blå började jag gråta ännu mer. Det kändes ju liksom som mitt fel på nå vis som ropade och sa att hon skulle skynda sig... :(
När hon sen tittade upp från axeln och log mot mej med små tårar i ögonen så gjorde jag lite välling till henne till mellis och nu sover hon gott, nerbäddad i vagen.
Finns inget värre än när de små gör illa sig och det kommer hända så många gånger och aldrig vänjer man väl sig?