Tänk vad skönt det är att komma hem igen även om vi hade en jättebra resa ner till våra vänner i Skåne. Det blev en fyra dagars tripp och till barnens förtjusning åkte vi tåg. Vi var en sväng till Malmö och besökte ett akvarium och så blev det lite shopping på ett köpcentrum. Självklart var träningskläderna med men tyvärr blev det bara ett pass och sen blev jag förkyld med rejält halsont.Vi kom hem i går kväll och då blev det till att packa upp, slänga i en tvätt och hoppa i säng. För klockan stod på 5:50 och då var det bara att göra sig iordning för en heldag i huvudstaden, men den här gången utan familjen. Har just vaknat efter en tupplur på bussen och snart väntar shopping, fika och lunch på nåt trevligt ställe. Stockholm bjuder på sol vad det verkar så jag gjorde rätt i att klä mig tunnt trots den lite kyliga luften när jag åkte hemifrån i morse. Kram
Nu sitter vi på tåget på väg söderut. Så glad att vi bestämde oss för att ta tåget istället för bil. Barnen har aldrig åkt tåg tidigare och tycker det är spännande. Vi ska hälsa på våra vänner i Lund och det ska bli så roligt! De har en jämnårig dotter med Thelma och hon längtar tills de ses. De har nyligen köpt hus så det ska bli roligt att få hälsa på och se hur de har det. Detta är första dagen på vår tredje semestervecka så vi har ännu en kvar sen, och det är bra för vi en en del att hinna med :-) Kram kram
Igår var det dags för ett löppass mitt i förberedelserna inför en fest vi skulle ha på kvällen. Genrep på 10km var planen. Jag brukar alltid köra ett genrep för att se hur jag ligger till och känna på distansen som det ska tävlas i, för faktum är att jag inte jätte ofta springer just 10km. Ofta lite kortare eller så blir det längre i ett lugnare tempo. Det beror på att 10km är så jobbigt att springa tycker jag. Lite irriterad och under tidpress gav jag mig i väg och tänkte att nu är det dags, dags att äntligen byta ut den där 5:an som alltid står först på klockan. Idag skulle det vara en 4:a. Sist jag sprang distansen på träning blev det lite drygt 51 min och då kände jag att jag inte givit allt utan tagit det lite lugnt i början, så under 50 är liksom ett måste den här säsongen. Planen var att gå ut hårt för jag har märkt att det passar mig. Att börja lite försiktigt och sen öka stressar mig bara, jag gillar bättre att öppna starkt och sen ha råd att slå av på takten om det behövs. Jag hade tänkt ut en relativt lättlöpt sträcka på landsväg där en av mina favorit sträckor kommer vid 6km. När jag sprungit 2km är pulsen skyhög och det är ganska jobbigt redan. När jag närmade mig 5km kände jag mig helt slut och de få gånger jag hade slängt en kik på klockan såg jag att jag hållt bra fart även i den långa sega, svagt stigande backen. Just den utförslöpan jag älskar och som var belöningen på vägen hem. Den utförslöpan som jag hela tiden tänkte på och när jag kom dit kunde jag inte njuta det minsta haha! Jag fokuserade jättemycket på steget och andningen. Sprang utan musik och var 100% i löpningen utan att tappa fokus. Jag ville ju så gärna. Tänkte många gånger under tiden att jag kanske skulle nöja mig med mina livs snabbaste 8km men hur roligt är det? När det är 2km kvar vet jag att jag kommer klara det under 50. Jag blir rörd av tanken och undrar om jag vågar hoppas på 47 eller 48 någonting. Jag förstår att jag nu kan slå av på takten ordentligt men jag bara höll fart och ville pressa mig mer. När jag passerar vårt hus visar klockan 9,2km så jag måste fortsätta en bit till. En granne hejar på mig och mitt plågade ansikte försöker le men det går inte. Jag viker av ut på grusvägen och öser på, 500m kvar. Då börjar jag plötsligt njuta av det som händer och visualiserar en bild på mig när jag faller ihop i fosterställning och flämtar. Nu räknas metrarna ner snabbt och när klockan piper till och jag stoppar den sköljer en våg av tillfredsställelse över mig. När jag ser tiden kommer tårarna och jag har precis avslutat mitt livs bästa träningspass någonsin och krossat min tidigare tid med råge. Jag fattar knappt och måste titta flera gånger, snittfart 4:34. Det är intervallfart, inte en fart jag kan hålla i en mil....eller? Aldrig har jag känt mig så stark och oövervinnerlig! Aldrig har jag älskat min kropp mer och när jag promenerade tillbaka hem så tänkte jag "jag vågade". Jag vågade ta ut mig på ett sätt jag inte gjort tidigare och frustrationen jag haft över min värsta distans är över. Jag kanske är ett exempel på att ensam är stark, iaf ibland :-) Jag tränar alltid själv och jag tror att det har blivit min styrka. Jag springer väldigt sällan intervaller för det är det värsta jag vet, för jobbigt och jag är ofta missnöjd efteråt. Nu ska jag njuta av detta och även om det tyvärr inte är en officiell tid så har det ju faktiskt hänt! :-)
Kram kram
