Gävle halvmarathon 2015-mitt lopp

Efter min stukning så var jag inte säker på att jag skulle starta men med veckorna som gick och efter att jag träffat fysioteraputen som sa att jag absolut skulle våga springa på som vanligt med tejp så lossnade det lite. Dock fick jag omvärdera mitt mål en smula, från att satsa på personbästa till att genomföra.
Kort innan loppet fick jag problem med en ömmande häl och ett tag gjorde den så ont att en 5 km runda inte var rolig.alls.
Då blev jag lite orolig igen hur jag skulle kunna springa 21km. Fick iaf till ett genrep på 20km fyra veckor före loppet tror jag det var och det gick helt okej men visst ömmade hälen. Jag bestämde mig för att dra ner ordentligt på löpningen och styrketränade nästan bara veckorna innan loppet och sprang bara några kortare rundor. Tack vare 1:a Maj blev jag ledig från jobbet flera dagar i rad och det gjorde nog susen för min häl för den gjorde inte alls ont på tävlingsdagen.
 
Det var kyligt i luften med 7 grader, småregn och blåst. Jag bryr mig inte om regn men det finns ju en risk att man blir kall när man ska springa lite längre. Jag velade in i det sista om jag skulle köra bara en långärmad tröja eller också ta en ultra tunn vindjacka över. Till slut tog jag jackan också och det var nog bra, det blåste ordentligt på ställen och när man börjar bli lite tom på energi är det lätt att bli fryssen.
När starten gick och alla drog i väg kändes det himla kul och jag hade inte någon säker plan utan visste att jag skulle få gå lite på känn. Tänkte innan att om jag springer första varvet under 60min så ska jag nog kunna greja sub 2, då jag alltid är lite snabbare på sista. Så blev det inte. Efter en hel del löpvila var benen väldigt springsugna och första varvet gick på 55 min, det gick så lätt även om jag var lite rädd att jag skulle få betala på andra varvet. Det fick jag också, tog en gel vid 15km och sen gick det tungt. Fick lite magknip och håll men kände att energin jag fick i mig gjorde sitt och jag orkade trycka på lite mer igen. Tappade löptekniken mer och mer och kände att jag bara blev kortare och kortare haha. Det är inte lika många löpare på andra varvet då många springer Gävlemilen och springer ett varv, så det blir mer att man springer själv och då kommer tankarna. Ni vet dom där man får slå bort och ersätta med nya. Jag fick verkligen slita men såg ju på klockan att jag hade "råd" att slå av på tempot och ändå få en hyffsad tid men det är ju alltid roligt att det blir så få minutrar som möjligt.
Sista kilometrarna i svag motbacke var det bara att bita ihop och borra på. Kämpa på, snart får du vila. Bara 2km kvar nu, det är ingenting. Så gick tankarna. Tack ni tre personer som hejade på mig sista biten, ni bar mig i sista backen och sen gav jag det sista som fanns kvar och spurtade på upploppet med Thelma vid min sida i några meter. Och herre gud vad skönt det var att stanna! Endorfinerna, mjölksyran och maxpulsen gjorde att tårarna brände. Jag gjorde det! och jag gjorde det bättre än jag vågat drömma om. Jag krossade mitt pb med nästan 4 minuter och min officiella tid blev 1:53:19.
Jag tror inte att jag är i bättre form än förra året men det som gjorde att jag fick till det bättre i år är nog att jag sprungit loppet tidigare och hade en smula mer rutin, jag vågade springa lite fortare på första varvet. Jag safade nog lite för mycket förra året och det är svårt när man aldrig sprungit en halvmara att veta hur kroppen beter sig. Så himla glad att jag fick känna den här känslan, den man jagar på varje träningspass och på varje lopp. Kickarna och lyckorusen. Efter besvikelsen på Tjejmilen i höstas behövde jag det här, jag gjorde allt jag kunde och pressade mig lite till och det blev så bra!
 
 
Gävlehalvmarathons foto från min målgång
 
 

Kommentarer :

#1: Karin

Jäklar va GRYM du är Therese !!!!! Tårarna kom lite på mej också, när vi hejade på dej in i mål =) Du kan verkligen känna dej STOLT !!! Kram på dej =)

Svar: Tusen tack! Betyder mycket att ni var där <3 Jag känner mig stolt, inte alltid jag tillåter mig att göra det men den här gången är jag det, på riktigt. Kramar
Therese

skriven
#2: Mari

Heja heja :) Ryser av det du skriver. Tusan så bra du är =)

Svar: Tack! Jag myser fortfarande runt och njuter av mitt lopp. Så himla roligt att få lyckas och att få kämpa och bli så där riktigt trött.
Therese

skriven

Kommentera inlägget här :