Här är mitt liv

På onsdag morron åker jag och Micke till Skåne för att hälsa på en god vän till mej och hennes sambo. Vi har planerat den här resan jätte länge och ett tag var resan riktigt hotad av Atlas krämpor. Peppar peppar så är han nu bra i magen och haltar inget heller, så det ser ut som om vi kommer i väg. Tänker inte åka så långt bort om Atlas inte är kry. Min mamma ska ha honom tills på måndag när vi kommer hem och hon har fått strikta instruktioner om hur det ska gå till med promenader osv. Vill inte riskera nåt innan jag pratat med Ann Essner om hur jag ska motionera honom och så. Atlas hade gärna fått följt med till Skåne om det inte varit för att vi har våra funderingar på att åka till tyskland och handla öl, då måste man ju ha nån stans att lasta in allt också ;)
I går badade vi Atlas och han blev SÅ fin, han är vit, mjuk och flyffig =) Det blev också en rejäl genomgång av hans päls och kloklippning, även håret på öronen har blivit klippt.



Trevlig helg!!

..går det framåt med Atlas mage. Han mår bättre, är piggare och för varje dag utökar vi maten så han så småningom ska komma upp i full ranson. I morse på promenaden höll jag andan när han skulle bajsa, man är ju livrädd att det ska vara löst igen, men det såg okej ut. Det blir iaf bättre och bättre.
Det känns så skönt att han mår bättre för han måste ha haft fruktansvärt ont i magen min lilla älsling. Nu är man så glad att han mår bättre att man nästan glömmer bort emellanåt att han har en massa fel, men ibland kommer det över mej hur dåliga han är fast han just nu mår bra i magen :(
Även om det är tungt ibland så har jag ju en stor älskling också, som dessutom fyllde 6 år igår!!!! Självklart skulle det firas med en smaskig tårta med lax och torkad fisk ist för ljus, den blev väldigt uppskattad =)
Muffin kommer alltid när man ropar och vill alltid vara med där man är. På kvällarna är det BARA husses knä som duger och det har nog inte gått en kväll utan att han legat där när vi tittar på TV. Han skulle aldrig drömma om att ligga i nån annans knä.
Däremot på nätterna när vi ska sova så är det BARA mattes sida av sängen som duger, då ligger han och gosar med mej hela natten, oftast på mina ben så man inte kan röra sig. Det är ett fasligt sjå att hinna lägga sig tillrätta innan han placerar sig på ens ben :) Jag fattar inte vad mitt liv vore utan mina underbara djur, de är fantastiska och ger en så otroligt mycket gläjde varje dag.



Muffins lax tårta, MUMS!



Ja, han äter på bordet.... Det är ju trots allt hans födelsedag ;)



En utslagen hjälte i husses knä

Idag var ju tanken att jag och Atlas skulle träffa sjukgymnast Ann Essner, men så blev inte fallet. I lördags natt började Atlas kräkas och må dåligt. Han fortsatte hela söndagen och ville på söndagkvällen varken äta eller dricka och både kräktes och var lös i magen. På måndag morgonen var han riktigt hängig och då bara sprutade det nån blodblandad sörja ur honom. Jag blev skit rädd och ringde vet som sa att jag skulle komma på en gång.
Väl där så fick jag sedan åka igen utan hund för de ville ge Atlas dropp eftersom han inte ätit eller druckit på över ett dygn. Micke fick åka och hämta honom på kvällen sen. Då när micke kom kräktes han igen och hade kraftig diarré med blod, så då sa vet att vi skulle komma in med honom igen morgonen därpå för att lägga in honom med dropp hela dagen :(
Nu har jag äntligen fått hem Atlas som mer och mer visar sitt vanliga jag, han är mycket gladare och verkar piggare. Han blev SÅ glad när jag hämtade honom =) De hade gett honom en pytte portion mat och han hade ätit med god aptit. Nu ska han ha mini mål varannan timme och sen ska vi utöka succesivt. Måtte vi inte få några bakslag att han börjar kräkas igen för då är det bara att åka in med honom till vet. De tog även parvotest som var negativt och hans vita blodkroppar visade att han inte hade nån vätskebrist, så det känns skönt.
Vi har köpt ett foder speciellt för hundar med mag och tarm problem samt att han ska ha två mediciner i en vecka för bla. magkatarr.
Troligtvis är det hans smärtstillande medicin Metacam som han reagerat på och det ska jag aldrig ge honom igen, om han behöver smärtstillande i framtiden så får vi prova en annan sort.

Jag hoppas så för hans skull att han bara blir bättre och bättre nu så han så småningom kan börja äta sitt foder igen. Sjukgymnastiken får vänta ett par veckor tills han är pigg igen.

/Therese

...och den värsta chocken har lagt sig. Jag är fortfarande förtvivlad och fruktansvärt ledsen, men jag har gråtit så mycket att det är helt tomt nu. Det är mycket tankar som far runt i huvudet på mej och jag känner att allt är så himla ovisst. Jag har ingen aning om egentligen hur illa det är eller hur bra det kan bli. Knät och armbågarna går ju att operera men hur som helst så kommer han ju alltid iaf ha spondylos som inte går att göra nåt åt.
Det viktigaste och bästa jag kan göra för Atlas är att hålla gott mod och tänka possitivt, mer än nånsinn behöver han en matte som visar jävlaranamma och kämpaglöd. Är jag ledsen så är Atlas ledsen men om jag är glad och possitiv så blir han det också.
Han har ätit metacam i 3 dagar nu och han mår inge vidare i magen tyvärr, jag ska ge det ett par dar till och se om det ger sig annars kanske jag måste sluta ge honom det och det känns jobbigt. Sen har vi fått tid hos sjukgymnast Ann Essner på tisdag och det ska bli intressant att höra vad hon har att säga. Jag hoppas att hon kommer se possitivt på det hela och att det finns mycket att göra för honom annars blir det  ett bakslag till.

Atlas kan iaf från och med nu se sig som pensionär och jag kommer bara göra saker med honom som han tycker är roligt och som han klarar av rent fysiskt. Därmed blir han aldrig SUCH eftersom jag avslutar hans utställningskarriär  här :( Det gör inte så mycket för helt plötsligt får man helt andra värderingar. Nånting som jag verkligen ha velat betyder ingenting längre, tänk hur allt kan förändras över några timmar.

Det är extra jobbigt nu när han darrar på sitt bakben eller när han haltar eftersom jag vet hur det ser ut runt hans leder och det skär i mitt hjärta varje gång jag ser på honom.

Det finns ingenstans som Atlas är så himla snäll som hos vet. Även om väntrummet är fullt av hundar så tittar han knappt på dom och sätter sig vid mej. Alla får klämma och känna överallt och han bara står lugnt och är hur medgörlig som helst.
Jag hade ställt in mej på det västa inför idag (trodde jag), men det var värre. Känslan jag hade när jag träffade vet var inte god, jag har kännt det på mej hela tiden att nånting är väldigt fel. Han trodde att Atlas reagerade i bogen på den sidan han haltar på och vad det gäller hans darrande bakben så kunde han inte känna nåt som var konstigt.
Då säger han att han vill ha en rad olika bilder på Atlas och då förstår jag att det här är illa.
Atlas har fel i ryggen, armbågarna och ena knät.
Ännu en Landseer med spondylos alltså. Dock tyckte vet att det som var det största problemet var knät, korsbanden är inge bra där och så är det ledbanden i båda armbågarna som inte är bra. Om det finns nåt som är bra med detta så är det att det inte är fel innuti knät och armbågarna utan runtom. Sen finns det inget mer possitivt. Jag har egentligen ingen aning om hur illa det här är, men det känns inte alls bra.
Jag ska omgående boka tid med sjukgymnast Ann Essner, känner till henne sen tidigare och vet att hon är super bra. Första steget nu är att se om Atlas svarar på medicinen han ska få under 20 dagar. Det är smärtstillande och inflammationshämmande.
Jag har gråtit konstant sen kl 16 och innan dess fick jag verkligen bita ihop för att hålla tårarna borta. När vet förklarat läget och lämnat mej och Atlas i rummet brast det för mej.
Då måste jag gå ut i väntrummet och stå i kön till att betala med tårarna rinnandes ner för kinderna.
Jag kan inte förklara vad jag känner nu, jag tror aldrig jag varit så ledsen i hela mitt liv. Jag älskar Atlas mer än vad många inkl en själv kan förstå. Att vi snart ska fira hans 5-års dag och inte veta om det blir den sista eller som han kommer att leva några år till fast på helt andra villkor, går just nu inte att ta till sig.
Efter vet besöket åkte jag och Atlas till en park i Gävle som vi promenerade mycket i när vi bodde där. Vi gick en liten sväng och sen satt vi på en bänk och tittade ut över vattnet. Där sa vi hur mycket vi älskar varann och att jag ska göra allt jag kan för honom och han trodde mej. Han buffade på mej och försökte övertyga mej om att jag är den bästa matten han har kunnat få och jag hoppas han har rätt.
Nu känner jag mej totalt tom och vet inte om jag vill gå upp i morgon när jag vaknar, men snart kanske jag får lite perspektiv på detta.

Tack till alla er som skrivit inlägg, det hjälper att det finns människor som vet vad man går igenom.

Ja, nu har vi fått tid med vet. för röntgen på torsdag, jag mår illa när jag tänker på vad han kommer att säga om plåtarna. Jag har ställt in mej på det absolut värsta för då slipper jag få en chock och så kan det bara vara bättre.
Jag kan knappt titta på Atlas när han linkar omkring utan att mitt hjärta går i tusen bitar, hur kan man älska nån så mycket?

Jag har bestämt att jag ska åka till vet och göra en hälsokoll på Atlas med röntgen av rygg och bog. Han är idag kraftigt halt på ett framben och det är inte första gången jag skriver det. Det har ju hänt förut och självklart tror man ju inte i första hand att han har spondylos eller bog problem, hundar kan ju sträcka sig, överanstränga sig osv MEN nu vill jag veta (tror jag...)
Om allt är okej så kan jag pusta ut och känna att det har varit sträckning eller liknande vid hans hälta om allt inte är okej så kan jag kanske undvika en del grejer för att underlätta för honom. Jag mår jätte dåligt för jag är så jäkla rädd vad röntgen ska visa. Tänk om Atlas går på lånad tid redan nu och han kanske har varit sjuk jätte länge utan att jag vetat det, jag vill nästa dö när jag tänker på det.

Hur som helst så blev han halt för att han sprang över en åker igår med jätte mycket snö. Han sprang långt och det var nog väldigt påfrestande. Dock får man ju för sig att en hund ska klara det utan att bli halt?! Verkar iaf som om han blir bättre i hältan när han kommer igång lite, men nu när han legat en hel natt så var han jätte stel när jag släppte ut honom.
Det får väl bli en liten prom snart och så ska jag ringa vet i morron.

Nu när säsongen för vattenarbete snart drar igång igen så har jag funderat över någar saker.
Jag kan inte fatta egentligen varför det måste vara så mycket lydnad i vattenarbete. Jag fattar ju att man inte kan komma dit med en hund totalt utan lydnad utan med en god grundlydnad och bra kontakt med förare, men det tycker inte jag är samma sak som tävlingslydnad.
Visst kan det se tjusigt ut och det är väldigt imponerande med ett ekipage som kommer in på tävlingsområdet i linförighet  eller fritt följ och så, men det känns som ett litet problem för oss som inte är intresserade av tävlingslydnad.
Om jag hade vetat det jag vet idag om vattenarbete så har jag lagt enormt mycket krut på tävlingslydnad innan jag ens började med vattenmonent med Atlas. Det underlättar väldigt mycket med tävlingslydnad. Men vad gör man då om man som sagt inte är intresserad av att träna fot, platsliggning osv utan vill använda sin hund till det den är anpassad för och inte vill hålla på med tävlingslydnad?
Jag tror att många med Landseer och även Leonberger och Njuffar drar sig lite för att prova på vattenarbete för att det är så pass mycket lydnad i det hela.
Ja, jag låter som en  väldigt lat matte som inte vill traggla med fot, men faktum är att jag har kämpat en del med lydnaden eftersom det är nödvändigt men långt ifrån tillräckligt och det beror på att jag inte finner det så kul.

Eftersom jag också har en hund som är ganska svårmotiverad så är det väldigt svårt att inte få säga ett ljud eller röra en arm under moment på tävling för då blir det dk. Varför inte få hjälpa sin hund lite genom att pusha den eller visa vägen med en arm? Om man skulle använda sin hund i vattenarbete i verkliga livet så skulle man ju knappast står rakt upp och ner på stranden och inte säga ett pip.

Förstår ni vart jag vill komma? Jag tror att det finns enormt mycket potential bland våra vattenarbetande hundar därute som aldrig får visa sin kapacitet pga av för strikta regler på tävling.
Missförstå mej rätt, jag tycker självklart att det måste finns viss lydnad för att kunna tävla med sin hund, men kanske en god vardagslydnad/grundlydnad är tillräckligt eller måste hunden kunna ligga plats med flera hundar för att vara duktig att utföra moment i vattnet?

/Therese