Stockholm Marathon 2016- Mitt lopp

Klockan ringde 5:30 på morgonen för jag vill ju som alltid ha gott om tid och speciellt en sådan här dag. Jag kände mig pigg när jag vaknade och med en bra känsla i kroppen. Nervositeten fanns såklart där och frukosten fick jag tvinga i mig, jag bara tänkte på hur mycket jag skulle komma behöva energin längre fram.
7 åkte vi, jag och maken och mina föräldrar skulle komma efter senare med barnen. Jag ältade sönder min andra hälft om det mesta löprelaterade sakerna och drack regelbundet i bilen på väg ner. Väl i huvudstaden parkerade vi vid hotellet vi bokat på och promenerade sen bort till Östermalms IP, där nummerlappen skulle hämtas ut. Ingen kö alls men mycket folk rörde sig i området och stämnignen var på topp. Träffade några härliga tjejer ur fb-gruppen "marathontjejer" och sen var det dags att gå en sista gång på toa, pussa maken hej då och bege mig till startfållan. Jag stod 30 minuter i startfållan innan det var dags för start och när jag sen började jogga igång så fick jag påminna mig om att det faktiskt är nu det händer, nu har jag tagit de första stegen mot att genomföra mitt första marathon. Tyvärr så kände jag ganska omgående att benen inte kändes så där pigga man gärna önskar när man har 42,2 km framför sig men jag tänkte att jag ibland behöver en mil innan jag kommer igång och sprang bara på i lugnt och fint tempo. Låg med 4:15 farthållarna och det kändes som ett lagom tempo och okej sluttid. Strax över 10 km sprungna började jag få håll känningar men försökte djupandas och tänkte att det går väl över, det gjorde det inte.... När jag plågat mig med håll länge nog blev jag tvungen att gå för första gången för att få smärtan att släppa, passade på att gå på toa i samma veva. Hade då sprungit 19 km. Blev alltmer frustrerad över hållet som vägrade ge sig och fick bara tassa fram i nästan 10 km till innan det gav sig. Kunde över huvudtaget inte njuta av hur vackert det är ute på Djurgården och fick verkligen inse att jag skulle vara glad om jag skulle ta mig i mål. Om det inte varit för att de var min första mara hade jag nog blivit väldigt besviken här men någonstans i huvudet hade jag ändå med mig att jag inte skulle ha några tidskrav och att mitt första marathon skulle bli en fin upplevelse och det blev mitt nya fokus. Det enda jag tänkte på efter det var att jag skulle i mål och att det enda som kunde stoppa mig var möjligtvis ett brutet ben.
Till slut släppte äntligen hållet och en tjej peppade mig med några väl valda ord när jag behövde det som mest, då kunde jag börja springa lite mer ordentligt igen och jag närmade mig 30 km. Några km efter kom Västerbron för andra gången och där blev jag rejält påhejjad av min fina vän och ett ryggdunk som gav mig fin kraft att ta mig över hela bron med bra tryck och det började pirra lite i kroppen om att jag närmade mig med mindre än 10 km kvar till Stadion. Då kom nästa smäll. Minns inte riktigt när det började men vid ca 35 km, då var det som om någon högg mig i benet med en kniv så det nästan vek sig under mig. jag blev tvungen att gå (jag haltade), försökte sen springa igen men oj vad låren började strejka. Det var så himla skönt att gå en bit och jag längtade sen till varenda vätskestation så jag skulle få gå några steg medans jag drack. Jag gjorde så gott jag kunde för att springa på benen som nu svek mig. Det gjorde fruktansvärt ont och stumma ben fick en helt ny innebörd. En del andra löpare runt omkring mig hade till synes liknande problem, vissa stannade och stretchade, andra blev tvunga att gå och en del stapplade på som jag själv. 
Det var en stor lättnad när 40 km var avklarade och då sa jag till mig själv att jag inte skulle gå en meter till utan springa hela vägen in i mål med ett leende, och det gjorde jag!! Jag log med hela ansiktet och njöt av varenda meter som var kvar av loppet, publiken hejade på och stämningen var helt grym! Väl inne på Stadion går känslan inte att beskriva, jag var så himla lycklig! Jag klarade det! Jag hade sprungit ett Marathon, mitt första. Min vän fanns på upploppet och vi vinkade till varann, jag sträckte armarna i luften och kände mig som en vinnare. Att benen smärtade kände jag inte längre och efter målet tog min familj emot mig. Jag trodde jag skulle gråta men jag vara bara så himla glad. Jag har gråtit en del både före och efter men där och då bara skrattade jag och kramade om de bästa. 
 
Jag gick i mål på 4:27, en tid jag egentligen inte alls är nöjd med och jag vet att jag har bättre kapacitet än så, men det tillstötte saker längs vägen och visst är det trist när man redan innan man sprungit halva loppet fått problem som orsaker stor smärta. Tiden rinner i väg rätt snabbt när man blir tvungen att gå en del. Ett marathon är tillräckligt tufft ändå, så jag är ändå glad att jag hade viljan att fortsätta ta mig framåt och kämpa som jag aldrig gjort förr. Men som sagt, eftersom det är mitt första marathon så känns det ändå helt okej och förhoppningsvis blir det inte alltför svårt att slå den här tiden en annan gång, för jag har redan bestämt mig för att jag ska springa igen!! Jag ska ta revansch med dessa erfarenheter med mig. 42,2 km är verkligen en distans man inte på något sätt ska underskatta, allt kan hända och kanske är det just det som är tjusningen med att springa långt :-) När jag kollade i klockan dagen efter så visade det sig att mina två snabbaste kilometer var 36 och 41, helt sjukt egentligen med tanke på hur ont jag hade haha! 
 
Hur som helst, ett otroligt bra arrangerat lopp med mycket publik som hejade på och många vätskestationer. Varför jag fick sånt fruktansvärt håll vet jag inte, jag får nästan aldrig håll. Antingen var det för att jag drack rätt mycket sportdryck innan och tidigt i loppet. Annars så tror jag att jag inte riktigt fick till andningen av någon anledning, har ju länge känt mig rasslig i halsen, inte ont men nåt som spökat. Kroppen har inte känts tipp topp den senaste månaden förutom på några kortare kvalitetspass och mycket energi har gått åt till att ta reda på vad som varit fel, men få svar har jag fått. 
 
Nu, några dagar senare känns det nästan lite overkligt alltihop, lite som en dröm man bara minns lite svagt. Jag känner mig inte så är tom som jag trodde jag skulle göra och jag längtar efter att springa igen (benen tillåter inte riktigt det än) och så har jag ju flera nya stora utmaningar att ta mig an. 

Före start


På väg in i startfållan 


På upploppet inne på Stadion


Efteråt i finishertröja och medalj 

 
 
 
 

Kommentarer :

#1: Mari

Heja dig <3

skriven
#2: Emma Vuckovic

Så här i efterhand är det många tankar på vad man kunde gjort annorlunda eller bättre. Men jag tror mycket handlar om dagsformen också. Själv var jag mest rädd att min mage skulle köra igång under loppet då jag ganska ofta får löpatmage och nu var man ju tvungen att få i sej energi med bämna mellanrum. Men just denna dagen funkade det bra som tur var. Men som sagt visst får man mersmak. Konstigt bara hur snabbt man förtränger smärtan och tröttheten 😊

skriven
#3: Karin

Har ju gått en tid sen du sprang nu, men vill bara att du ska veta att både Berndt o jag är så imponerade och stolta över dej <3 Var så kul att vara på plats o se dej gå i mål och få vara med och dela denna fantastiska upplevelse med dej <3 Massor med kramar !!!!! Älskar dej <3

skriven

Kommentera inlägget här :