Här är mitt liv

Ibland kommer jag i perioder då jag ifrågasätter mitt liv och tänker väldigt mycket på framtiden. Är det så här det ska vara? Vad vill jag med mitt liv? Kan jag förändra nåt till det bättre?
Tro mej, jag är enormt lycklig och älskar mitt liv. Jag har det jag behöver och mer där till. Jag saknar också saker i livet men i det stora hela är jag otroligt glad för det jag har och vill inte ändra på nåt.
Trots detta funderar man ju ibland ändå om man ska hitta på nåt nytt och spännande :) Jag är väl inte direkt känd för att vara impulsiv och hoppa på första bästa tåg, men ibland när jag får såna här tankar vill jag göra nåt drastiskt.
Jag ska fundera vidare men i morgon känns det kanske annorlunda igen ;) Tror att det här kan vara en följd av att det snart kommer en bebis, har för mej att jag blev lite kreativ i huvudet när jag väntade Thelma också :)

Vad vill du göra med ditt liv? Vad har du för drömmar?

Dåligt uppdaterat här....men det känns inte som om jag har så himla mycket att skriva, fast egentligen har jag det men jag är nog bara lite lat ;)
Surfade runt och kollade på en massa snygga kläder, vårnyheter mm. men det finns ingen som helst anledning nu att shoppa nåt :( Jag längtar nu ut ur denna kropp och känner mer denna gång att jag hellre vill ha vår bebis utanför magen. Efter att jag fött Thelma saknade jag bebismagen jätte mycket (kanske därför jag blev gravid ganska snabbt igen) men det är lite annorlunda den här gången på nåt vis.
Troligtvis är det ganska mycket psykiskt. Sist visste jag att jag ville bli gravid igen eftersom jag ville ha två barn men denna gång känns det mer som om det är sista gången, och faktiskt känns det inte vemodigt. Om jag får två fina och friska barn så kommer jag vara så otroligt nöjd med det. Iof ska man aldrig säga aldrig, kan hända att jag får äta upp detta om några år när jag inte kan hålla mej och blir gravid igen ;) Just nu känns det iaf som om jag kommer vara klar med barnafödande efter detta och då vill jag ha min kropp tillbaka, även om jag är så himla glad och tacksam för att min kropp burit mina fantastiska barn. Min kropp är grym!!!
Detta med att man får större respekt och acceptans för sin kropp efter barnafödande tycker jag stämmer bra. Min kropp kommer aldrig bli perfekt (vad är perfekt?) men den har givit mej det finaste i världen och den fungerar till det jag behöver den till. Jag ska ta hand om den och försöka bevara den på bästa sätt, jag har ju bara en :-)

Glädje, sorg, besvikelse, kärlek och en massa andra känslor som bubblar i mej. Som gravid känns det nästan som om man har känslorna utanpå kroppen. Jag känner så mycket när jag känner nåt. Blir jag glad så blir jag överlycklig och gör någon mej ledsen så gör det riktigt ont. Jag tar åt mej lite extra och även om jag inte vill så kommer tårarna ofta över saker som egentligen inte borde få mina tårar....
Tack och lov så är det iaf lyckorus som oftast far igenom min kropp. Jag känner så mycket kärlek över mina små och stora som jag har omkring mej. Dom som jag vet älskar mej precis som jag är, som jag aldrig behöver göra mej till för och som aldrig sviker.
Det räcker att titta på Thelma för att inse att jag är den lyckligaste människan i hela världen trots annat som tynger mej. Hon är min kudde när jag faller, mitt ljus när det är mörkt och min energi när jag är trött. Ibland undrar jag om jag verkligen förtjänar henne, men jag är väl inte sämre än någon annan och alla borde väl få gränslös kärlek?
Jag är inte ett dugg orolig längre för att min kärlek inte ska räcka till ett till barn, jag har så mycket över och jag vill älska mer!

Om bara 5 veckor är det jul och det är så himla mysigt tycker jag. Jag älskar julen och allt vad det innebär. Jag älskar traditioner och vill inte gärna ha förändringar just på julafton. För mej som barn var det en trygghet att veta vad man skulle vänta sig av julafton, att det såg ungefär lika ut varje år.
Nu när jag själv har barn så är det väldigt viktigt för mej att vi inför våra egna traditioner i vår lilla familj så våra barn får växa upp med samma trygghet. Jag tror barn mår bra av rutiner och traditioner sen behöver man ju inte överdriva heller.
Men visst är det något särskillt över att plocka fram de gamla tomtarna som man haft på samma plats i åratal, dom ska liksom stå där annars blir det ingen jul ;)


Jag och Thelma Julen 2010

Ja, nu står jag här igen och vet inte hur jag ska göra? Just nu är jag ledsen och upprörd, har ingen blogglust och funderar på att lägga ner bloggen en gång för alla. Samtidigt älskar jag att skriva och det är roligt att ni är några som läser.
Jag tror att jag kanske borde göra om bloggen lite för att det ska funka men jag vet inte om jag klarar det. Jag är en sån person som gärna skriver direkt från hjärtat men att skriva hur jag mår och vad jag gör om dagarna, gör mer skada än nytta.
Jag vill inte att människor ska gå in här och läsa om hur jag mår eller vad jag gör för att sen kunna strunta i att prata med mej och fråga istället.
Jag skulle enbart kunna blogga om tex renovering/inredning och om annat jag tycker är kul men då skulle det bli ganska opersonligt och det är inte riktigt vad jag gillar.

Jag förväntar mej inga kommentarer utan vill bara berätta för er som kikar in här hur läget ligger och att jag måste tänka lite....

Kram på er!

Sätter in en härlig blid på världens bästa Thelma, som får ge lite färg åt det här tråkiga inlägget :)

Kan man var en bra mamma trots att man lämnar bort sitt barn? Det första reaktionen är väl nej, men efter att man får reda på varför och bakrunden till det hela kan man ändra uppfattning till en viss del. Allt är inte svart eller vitt. Ibland kan det tyvärr vara det enda rätta.   
Jag såg en film igår som heter Engelen som handlar om en flicka som efter en mycket svår och traumatisk uppväxt med förlusten av sin pappa får bevittna våld och alkoholism, själv blir heroinmissbrukare.
Hon gör det som är otänkbart för de flesta mödrar, lämna bort sitt barn. Det är nog det modigaste en kvinna kan göra, det är nog det svåraste beslut att fatta men ganska osjälviskt.
Barnet hon lämnade bort var i Thelmas ålder och att som mamma själv se det är otroligt gripande.
Filmen var så tragisk och sorglig men bra och välgjord tycker jag.
Det blev många tårar innan den var slut. Gillar ni som jag att se starka filmer som inte är nåt påhittat utan faktiskt verklighet för många så ska ni se den!

Usch, idag är det 10 år sedan det hände. Det som förändrade vår värld för alltid. Jag minns att jag var i Gävle och skulle gå på ett Friskispass när jag fick veta vad som hänt och senare på kvällen när jag var hemma hos Micke och de pratade om det på nyheterna, först då började jag förstå vidden av det hela.
Jag lider med alla som på något sätt drabbades av den fruktansvärda attacken, jag tror inte någon är oberörd.
Det är en viktig dag att minnas och vi måste fortsätta kämpa mot allt hat och elände som finns där ute.

Jag tänker mycket på livet och på döden, speciellt nu kanske när jag nyligen förlorat någon som betytt så mycket för mej. Livet är så skört och vi vet aldrig vad som händer. Ju äldre jag blir desto mer rädd blir jag för det som komma skall. Jag är inte rädd för att dö men jag är skräckslagen inför tanken att förlora de jag älskar. I helgen omkom en kille endast 20 år gammal på crossbanan i Mora. Han var ifrån Gävle men tävlade för Årsunda och igår när jag passerade crossbanan i Årsunda och såg flaggan på halvstång började tankarna snurra. Det hade kunnat vara Micke och jag är rädd varje gång han åker tävling, jag vill vara där men också inte. Jag kan inte tänka på hur det skulle vara om det händer Micke något utan att bli utom mej av förtvivlan och precis så är det människor som känner just nu för den här killen.
Det kan ju hända olyckor hela tiden och överallt och livet fungerar liksom inte om man ska vara rädd hela tiden, men ibland blir det bara så påtagligt på nåt sätt. Ni kanske förstår att jag är väldigt kluven när Micke tycker att Thelma ska få en cross när hon är 4 år... då ska jag altså vara orolig för två stycken i min familj. Hon kan naturligvis skada sig i andra sporter också men risken i cross är stor.
Usch nu ska jag tänka på nåt annat och verkligen fånga dagen med min underbara familj och njuta varje sekund vi är tillsammans!



Ni är mitt allt! <3

Usch, vad hemskt det är det som hänt i Norge. Det får en att tänka på så otroligt sköra vi är. Mina tankar går till de drabbade. Det finns så mycket ondska här i världen, tänk om alla vi människor kunde älska lite mer istället....

Detta är min dagbok på nätet där jag skriver om MITT liv, MINA tankar och MINA åsikter. Jag vet att alla inte tänker lika som jag och det vore ju tråkigt om det var så. Jag vill att alla ska respektera min syn på saker och ting därför låter jag andra tycka det dom vill. Jag tror inte att allt behöver vara svart eller vitt och gråskalan den är lång. Det behöver inte vara rätt det jag tycker och skriver men inte heller fel. Jag vill ha den friheten att få tänka och skriva fritt utan att trampa på någons tår för det är aldrig meningen.
Som tex om jag skriver att jag inte kommer ge Thelma godis på någon annan dag än lördagar så betyder inte det att jag tycker andra som ger sina barn godis på andra veckodagar gör fel. Jag är väldigt bestämd i den åsikt att alla måste göra det som passar dem bäst.
Jag försöker att inte titta snett på någon som uppfostrar sina barn på ett visst sätt (så länge det inte strider mot det som är lagligt såklart) och därför vill jag inte att andra gör det heller.
Detta inlägg handlar inte om barnuppfostran utan om att tycka saker i största allmänhet. Om jag någon gång skulle skriva att jag är tjock så betyder det inte heller att jag tycker att alla som väger mer än mej är feta.
Jag gillar ödmjukhet gentemot andra människor även om vi inte alltid tycker samma sak.

Det är väldigt svårt att skriva och alla tolkar en text på sitt eget vis. Klart jag tycker det är uppenbart eftersom jag vet vad jag menar och känner i det jag skriver men jag har fått erfara att det också kan bli väldigt fel, därför vill jag be er läsa med ett öppet sinne och gärna fråga om ni tycker nåt är konstigt så jag får chansen att förklara vad jag egentligen menade :)
Jag skriver för mej själv för att det är världens bästa terapi och ett bra sätt för mej att bearbeta saker på, både bra och dåliga men samtidigt vet jag ju att ni är ett gäng andra som också läser. Oftast tänker jag inte på att andra ska läsa det jag skrivit för jag bara skriver och det känns lurigt att inte veta vilka som följer ens liv, men lite spännande också. Det är ju helt klart en del av tjusningen!

Kram på er!

Jag har haft några dagars bloggvila och det är för att jag har funderat väldigt mycket på bloggen. Jag älskar att blogga, tycker det är hur kul som helst men inte på bekostnad av vad som helst.
Jag tycker inte att det är värt det om det påverkar mina relationer till familj och vänner. Jag är helt enkelt rädd att de som står mej nära ändå inte känner mej tillräckligt väl för att förstå mina texter. Det är det som gör skrivande så himla svårt, att människor tolkar texter olika och kanske inte alls läser det med samma ögon som jag skrev det med.
 Jag vill inte träffa mina vänner och inte ha nåt att berätta som de inte redan läst i bloggen. Jag har bloggat så länge och jag tror inte jag kommer att sluta jag måste nog bara hitta en bra balans i det.

Jag är en person som bryr mej ganska mycket om vad andra tycker och tänker om mej och jag står inte ut med tanken att någon fått nåt om bakfoten och uppfattat det helt fel, jag vet att man aldrig kan försäkra sig om det men på nåt vis så känns det ibland som om bloggen ställer till det för mej...eller det är väl i själva verket jag som ställer till det för mej själv. Jag känner mej bara så missförstådd ibland, kanske är det jag som bara har svårt att uttrycka mej i skrift? I så fall är nog inte bloggande nåt bra för mej.

Nu vet jag inte ens om jag kan publicera detta utan att det också blir fel, men jag gör det ändå....

Kram på er! <3

I början av "ledigheten" var det allt annat än ledigt jag hade tyckte jag. Det var en stor omställning och helt plötsligt hade jag en liten människa att ta hand om på bästa sätt och jag hade bara aningar om hur jag skulle göra. De första månaderna var tuffa med smärta och orörlighet efter förlossningen och jag har aldrig varit så förvirrad i hela mitt liv. Jag kommer nog alltid att vara en smula förvirrad numer, mammor är nog det. Men amningskoma var nåt jag hört talas om och nu vet jag vad det är haha! Tänk er att ni är instängda i en bubbla tillsammans med er lilla bebis och inte kan tänka på nåt annat, dessutom ska ni laga mat, duscha, komma i tid till bvc och försöka umgås med folk och uträtta ärenden....det gick ju knappt :)
Efter ett tag började dock saker och ting ordna upp sig lite och mer och mer kände jag hur jag började landa mitt i allt som hänt och vardagen flöt liksom på. Nu behöver jag inte fundera om och om igen vad jag ska slänga ner i skötväskan och får inte panik om jag skulle glömma nåt som förut var livsviktgt. Jag har lärt mej att släppa liiite på kontrollen och låta mitt barn styra och visst är det ju skönt att ta det som det kommer. 
Mer och mer börjar det bli ledighet men i början hade jag mer än ett heltidsjobb, jag jobbade dygnet runt och även om jag fick nån timmes ledigt så hade jag ju alltid jour ;) Jag är väldigt glad över mitt ny jobb och jag tror att jag är bra på det, jag är iaf bra för Thelma. Hon behöver mej och jag behöver henne att ösa min kärlek över.
Om 3 månader ska jag börja jobba igen och det känns bra även om det kommer kännas konstigt också. Konstigt att vara i från mitt hjärtegryn en hel lång dag.
Jag börjar jobba när jag varit hemma ett år men jag kommer fortfarande att ha mammadagar kvar att ta ut vid ett senare tillfälle, känns skönt! Det är ju dags för Micke att ta ut lite av sina dagar också.

En bild från i söndags. Jag älskar mina röda byxor från VILA och blusar är nåt jag flitigt använder. Denna är från H&M´s Conscious Collection

Ja, snart fyller jag 30år. När man är 20 tror man aldrig att man ska bli 30, man är liksom för ung och lever för mycket i nuet för att kunna åldras på nåt vis, jag var det iaf. Men nu, 10 år senare är jag snart 30. Ångest? Nä, varför det? Alla åldras lika snabbt och hela tiden, åldern är bara en siffra och slösa energi på att ha ångest verkar väl dumt? Bättre att använda energin till nåt nyttigt och ju äldre man blir desto mer behöver man den ;)
Jag föredrar faktiskt att vara 30 och ha allt det jag har idag istället för att leva det livet jag gjorde för några år sedan. Då var det stormigt, jag visste inte vad jag ville, kände mej ensam fast jag hade många och inte fasen var det nå bättre då bara för att man var yngre.
Idag har jag ett rikt liv, en äkta make, en härlig gård med ett hus på en plats där jag trivs väldigt bra, jag har jobb jag gillar, jag har vänner som bryr sig om mej, en fantastisk familj, jag har mina underbara djur och jag har världens finaste dotter. Jag saknar min Atlas och hatar att jag sa bara några dagar innan han gick bort att jag var så fruktansvärt lycklig... Passa er för det, för rätt som det är så kan det rasa :(
Hade jag skrivit det här inlägget innan den 31 Mars så hade jag skrivit att jag hade allt jag någonsin önskat mej, men nu har jag istället allt utom Atlas.
Atlas är det enda jag saknar i mitt liv. Visst kan man önska ibland att man hade mer klirr i kassan, men jag tror inte man blir lycklig av pengar för ingen kan köpa sig lycka. Pengar ger en falsk lycka som inte varar. Att istället omge sig med människor och djur som älskar en för den man är och som man kan lita på gör en rik!

Jag tänker fira min födelsedag med en tanke och det är att man ska vara tacksam för att man fortfarande lever istället för att ha ångest över att man åldras. Tänk på dom som aldrig fick eller kommer att få uppleva sin 30-års dag.....