Idag är det torsdag:ledig dag! Jag tog en promenad i morse med Atlas som vanligt och det bästa med det är förutom frisk luft och motion att man får tid att rensa huvudet och skingra sina tankar. Idag tänkte jag mycket på Landseer och Svenska Landseerklubben (SvLk). Då slog det mej att jag fortfarande inte skickat in min hundhistoria till SvLk. Jag är inte medlem längre och tror därför inte att de kommer att publicera min berättelse, men här kommer den för er som läser min blogg.
Hej!
Jag heter Therese Wester (tidigare Johansson) och har en Landseerhane (Kullarnas Victory Vincent “Atlas”) som fyller 6år i april. Jag har haft fantastiska år tillsammans med denna underbara ras och vi har tävlat inom både viltspår, vattenarbete och utställningar samt tränat lite lydnad.
För mej är det väldigt viktigt att vara öppen och ärlig om vad som händer och för rasens framtid anser jag att jag vill berätta hur det ser ut för oss. Jag började med att berätta i min blogg om hur Atlas mår och vad vi gör tillsammans.
Eftersom jag har vänner som också har Landseer med samma defekt som min Atlas så beslöt vi för en tid sedan att skicka en skrivelse till Svlk för att berätta hur våra hundar mår och vad de har för fel. Detta enbart för att andra ska bli uppmärksamma på att dessa defekter förkommer och att vi hoppades att det skulle finnas intresse från klubben att ta del av informationen.
Resultatet blir att vi kontaktas av en Landseeruppfödare (eller entusiast som hon hellre vi bli kallad) som tycker att vi svartmålar rasen och skriver nedlåtande om den. Tänkte inte bry mej om efter det att skriva mer om min hund eftersom det inte verkar vara till nån som helst nytta och att folk ska hoppa på mej med osanningar.
Men efter att jag läst det Matilda skrev om sin hund Maya, så bestämde jag mej för att göra ett nytt försök.
Atlas friröntgades vid 18 månaders ålder och allt var frid och fröjd, men för några år sedan började han halta till och från på ett framben. Först tror man att det är överansträngning eller tillfälligheter men när det händer upprepade gånger kan man inte skylla på det längre. Eftersom jag vid det laget kände till flera hundar med diagnosen Spondylos (googla gärna på det för få veta vad det är för nåt) så kände jag att jag ville utreda min hund ordentligt för att kunna utesluta denna sjukdom.
Utredningen skulle visa sig vara mycket värre än jag kunnat drömma om. Atlas hade fel på ett knä, båda armbågarna samt ryggsjukdommen spondylos. Ni kan tro att min värld för ett ögonblick rasade samman, det kom som en chock för mej även om jag förstod innan att nåt måste vara fel på honom.
Atlas är min första hund och jag har verkligen skaffat rätt ras, jag älskar den! Alla som har Landseer vet vad jag menar, det är en underbar hund på många sätt.
När jag fick reda på hur det var ställt med min älskade Atlas kände jag både ilska, sorg och ledsamhet. Tänk er då att en uppfödare kontaktar er och säger att ni svartmålar rasen och skriver nedlåtande om den, bara för att ni berättar hur han mår och hur oerhört ledsen ni är över detta. Då förstår man att man ingenting skulle ha sagt. Att det är aldelens för känsligt att gå ut med att en hund har dessa fel. Bäst hade varit om jag bara varit tyst och ingen fått reda på detta.
Jag fungerar inte så och enda anledningen till att jag gått ut med detta är FÖR RASENS SKULL! Hur ska ni uppfödare kunna jobba mot såna här sjukdomar om ni inte vet att de existerar?!
Ni ska veta att vi med sjuka Landseer som gått ut med det känner ett stort utanförskap och ganska ensamma, som tur är har vi varann eftersom ingen annan vill kännas vid detta. Om Landseeruppfödare i Sverige reagerar på detta vis, då tycker inte jag att framtiden för Landeeer ser speciellt ljus ut.
Jag vill bara säga en gång för alla: jag klandrar ingen, det spelar ingen roll vem som fött upp min hund, jag älskar rasen precis lika mycket som ni andra, min avsikt har ALDRIG varit att svartmåla den på nåt sätt, vad skulle jag tjäna på det? Varför kan man inte som förtvivlad matte får skriva om hur jobbigt och tråkigt det är när ens bästa vän kommer att dö i förtid i smärtor, kan ni förstå den uppgivenhet man ibland känner? Och på toppen av det ska människor säga till mej att jag svartmålar rasen?! Jag trodde jag gjorde rasen en tjänst genom att hjälpa våra hundar att berätta hur dom mår.
Jag vet att det finns massor av Landseers som mår utmärkt och lever det liv dom borde. Jag vet också att det inte är SÅ många hundar sjuka men om ingen berättar om sjukdomarna så kan ju fler hundar bli sjuka, eller hur?
Tittar man i min hunds hunddata så ser det väldigt bra ut. Hade jag varit oseriös hade jag till och med kunnat hållit tyst om detta och avlat på honom och ingen hade veta nåt. Är det då inte bättre att ni alla vet att man kanske inte ska avla på min hunds linjer eller hur det nu fungerar (jag vet ingenting om avel). Nu får ni göra som ni vill med denna info, jag har i alla fall berättat min historia.
I skrivandes stund mår Atlas förhållandevis bra, vi går långpromenader och busar. Han klarar sig helt utan smärtstillande medicin och får bara kosttillskott. Jag är så glad över att han inte har ont och att vi kan leva på nästan som vanligt förutom att jag måste vara lite mer försiktig med honom. Tävlandet har jag lagt på hyllan, det viktigaste är att han får leva som gott han bara kan. Dock blir han halt ibland men det går alltid över av sig självt och håller inte i sig i mer än 1-2 dagar.
Ni får gärna kontakta mej om ni har frågor eller bara vill veta mer.
Världens bästa Atlas!!!
