Igår firade vi vår lilla Wilson som fyllde 3 år med en familjedag, bara vi fyra tillsammans med en massa lek, utflykt, lunchbuffé, skratt, klappade djur och fika på eftermiddagen. Verkligen en toppendag jag ska bära med mig länge. Tänk att han är 3 år redan, kom han inte nyligen till oss? Min lilla tuss har blivit en förståndig liten kille, känslig och med humör, försiktig men ändå lite äventyrlig för sitt eget bästa ibland. Har så lätt till skratt och har humor, älskar att busa. Väldigt snäll och rar även om han är lite rädd om sina saker och inte alltid delar med sig. Lägger ofta sin lilla hand på min kind och säger hur mycket han älskar mig. Kramas och pussas ofta och gärna, fick han bestämma skulle han vilja vara i min famn hela dagarna. Han trivs på sin förskola men att få vara ledig och hemma med sin familj betyder allra mest. Har väldigt lite krav på aktiviteter och att det ska hända saker utan trivs bäst hemma bland sina leksaker och det han är trygg med. Pratar minst lika bra som sin syster men tycker inte så mycket om att rita. Pärlar en del och "jobbar" ofta med sina verktyg. Kan länge köra med sina traktorer och använder mest legot till att lasta på dumpern med traktorngrävaren.
Bada är en favorit lika så att skotta med sand och grus. Ser upp till sin syster och lyckan är gjord om han får ta en sväng i traktorn med pappa.
För min del är födelsedagar ganska känslosamma och många känslor bubblar upp till ytan. I morgon är det min tur att fylla år och jag älskar det precis lika mycket som när jag var barn. Har ingen ångest alls över att jag blir äldre. Jag blir bara mer och mer positivt inställd med åren och retar mig på människor som hela tiden hittar saker att gnälla på (speciellt om det är saker man inte kan göra nåt åt ändå) och tycker att de själ energi. Är man inte nöjd med sitt liv av någon anledning så har man så mycket möjligheter att förändra sin situation. Jag vet att det kan vara jätte svårt men man måste ta maken över sitt liv och se till att man lever det liv man faktiskt förtjänar, ingen kommer göra det åt en. Jag försöker dagligen skapa balans och prioritera det jag vet ger mig allra mest även om jag ofta känner att jag inte "hinner" allt jag vill. Jag skulle önska att umgås oftare med vänner men just nu när barnen är små blir det svårt att klämma in för då blir det på bekostnad av tid med dem. Samtidigt så vet jag att mina riktiga vänner kommer finnas kvar även om man inte hörs av eller träffas lika ofta som förr, och vips så kommer en tid då barnen helst är med sina kompisar och då ser jag fram emot långa samtal i lugn och ro eller shoppingrundor och fika på stan med mina :-) Jag har blivit ganska bra på att uppskatta det jag har och leva för dagen, känna glädje åt små saker och känna tacksamhet istället för att fokusera på det jag skulle vilja ha, men inte har. Jag är stolt över att jag idag äntligen i första hand tränar för att må bra på insidan istället för att bli snygg. Brukar tänka på den tiden då jag var 20 och hur jag än tränade så blev jag inte nöjd, helt enkelt för att en kantstött självkänsla inte tillät mig att känna mig tillräckligt fin. Nu vet jag att ingen är perfekt (vad är perfekt?) men så länge man strävar efter att må bra på insidan så kommer skönheten på köpet. Sen har jag fått en väldigt distans till min kropp och hyser stor respekt för den efter mina två barn. Min kropp klarar nästan vad som helst tänker jag, bara jag ger den rätt medel.
Visst går åren fort men jag skulle aldrig önska mig vara 25 år igen, jag är lyckligare nu med ett mycket rikare liv!
Små rara kompisar 💕
