Att saker och ting kan hända och att livet kan ta plötsliga riktningar vet jag allt för väl av erfarenhet, ändå känns det så offattbart att jag sitter här med benet i högläge och knappt kan gå på foten.
Så lätt hänt det är ändå, på en vanlig löprunda. 3 km hemifrån kliver jag bara snett och foten vek sig under mig, jag skrek för det gjorde så fruktansvärt ont och sen kom tårarna. Så liten och ynklig jag kände mig, där i snödrivan i vägkanten där jag låg och kved, i mörkret, ensam innan jag försiktigt reste mig och började linka hemåt. Efter en stund gick det ganska skapligt att gå ändå så jag tänkte att det inte skulle bli så farligt även om jag kände att det var värre än de gånger jag i skogen vrickat till men sen kunnat fortsätta. Sen när jag kom hem och fick av mig skon och såg fotknölen blev jag rädd och då började det göra mer och mer ont.
Så sjukt trist det här. Jag har aldrig stukat mig förut, har ingen aning om hur lång tid sånt här tar. Steg ett är väl ändå att kunna gå så pass bra att jag kan jobba igen. Hade jag haft ett stillasittande jobb hade det inte varit nåt problem men på mitt jobb där man springer omkring hela dagar blir det värre :-(
Om någon av er har erfarenhet av stukningar, dela gärna med er!
Så jobbigt att dras med det dåliga samvetet att inte kunna jobba men inte nåt jag kan göra nåt åt, bara att hoppas att det läker snabbt!
:( stackare.... önskar jag kunde göra något.