En del av mig

men det känns fortfarande så ofattbart. För mej har det inte handlat om än så länge att det känns bättre med tiden utan att jag lärt mej att leva med nåt som fortfarande gör lika ont som för ett år sedan. Hålet i mitt hjärta kommer för alltid att finnas där och saknaden kommer förbli lika stor.
Det händer då och då att jag plötsligt stannar upp och ryser till, då jag är helt säker på att jag hörde Atlas där nere i hallen och ibland när jag och Thelma leker på gården ser jag honom skymta förbi. Jag kan känna hans lukt och hans päls under mina fingrar, jag hör hans tassar mot golvet.
Jag vet att han är med mej, jag kan känna det.
Jag begär inte att någon som aldrig älskat ett djur på det här sättet någonsin ska förstå, men respektera att en del gör det. Jag är glad att jag har haft förmågan att göra det, för det ger så otroligt mycket samtidigt som det är fruktansvärt när man mister sin vän.
 

Jag älskar dig mer än någon nånsin kommer att förstå, min ängel <3