Alla helgons dag
Min älskade vän, jag saknar dig så mycket. Jag kan inte fatta att jag tvingas leva utan dig men dagarna går ändå. Smärtan är fortfarande kvar och hugger som knivar i mitt bröst, du fattas mej och jag saknar dig varje dag och varje sekund.
Ljuset lyser för dig ute i mörkret för att du ska hitta hem, jag kommer att vänta på dig för alltid. Jag måste tro att vi träffas igen annars finns det ingen mening.
Jag älskar dig nu och för alltid <3
Förfrågan om avel
Anledning nr 2 till att jag tvekade var att jag blev skraj helt enkelt för att Atlas namn skulle finnas i en massa stamtavlor i framtiden i fall de inte skulle bli en lyckad avkomma. Dessutom var den tilltänkta tiken väldigt mycket vit och det talade också emot. När jag tänker tillbaka så är jag stolt över att jag tog mitt ansvar den gången trots min totala okunnighet om avel. I efterhand skräms man ju av tanken, undra just hur de valparna blivit med alla Atlas fel... :( Förmodligen helt bedårande men med risk att få ett smärtsamt och för kort liv.
Hon som ringde i torsdags hade ju såklart ingen aning om att Atlas inte längre finns i livet och det var svårt att säga det eftersom jag inte riktigt än har förstått det själv. Nu blev ju samtalet väldigt kort, fanns ju liksom inte så mycket mera att säga men gud vad jag önskar att hon ringt några månader tidigare. För då hade jag kunnat förklarat för henne varför Atlas inte på nåt vis ska användas i avel, jag hade kunnat berätta för henne om spondylos och att det finns så mycket skit som kan dölja sig bakom den fina infon på hunddata. När jag själv går in och läser där om Atlas så tänker jag på hur bra det hade kunnat vara för det är ganska fin läsning med både bra resultat på höfter och armbågar samt utställningar, viltspår och vattenarbete. Om det som stod där var hela verkligheten vill säga. Tyvärr ser den väldigt annorlunda ut.
Fy helvete vad svårt det är att skriva om det här, allt som har med Atlas att göra. Ibland känns det som om jag håller på att bli sinnessjuk. Kommer jag någonsin att bli hel igen? Hur kan nåt göra så förbannat ont, jag saknar honom så mycket att jag bara vill dö ibland. Tänk om jag hade vetat den där dagen i februari 2004 när jag lyfte luren för att boka min valp, att den 31 Mars 2011 skulle bli så fruktansvärd på alla vis och sorgen bli så svår att bära.
Jag älskar dig min gosehund <3
Jag har också en vit hund....
När jag kom hem så berättade jag det för Micke och jag tyckte det var så dumt att jag ljög för den här tjejen. Micke ha en del bra saker att säga ibland och det här var en sån gång, -men du har ju en vit hund, den har ju bara flyttat till himmlen <3
Det är nog så det är, jag kommer alltid att ha en stor vit hund men har bor inte här just nu. Jag kan inte identifiera mej som någon som inte har en stor vit hund, hur kan det vara jag? Så nu har jag bestämt att jag har en stor vit hund och kommer alltid att ha en.
Sitter och gråter en skvätt nu såklart för att jag är ensam hemma (Thelma sover) och saknar min stora vita vän. Fantiserar om hur det hade varit just nu ifall han fortfarande bodde hos mej, det ska jag tala om för er. Atlas och jag hade legat tillsammans ute på altanen ikväll och njutit av den lite svalare kvällsluften, han hade med en djup suck lagt ner sitt tunga huvud mellan framtassarna och jag hade tittat på honom och tänkt: Jag är så lycklig!
Vattnet i vattenskålen är slut nu, Atlas har druckit färdigt och jag borde ta bort den. Det ligger bara lite gamla smulor kvar från hans hundmat där i, jag borde verkligen ta bort den.
Thelma kör in i den där matbaren hela tiden med gåstolen och den fyller ingen funktion längre, kanske tar jag bort den i morgon...
Du fattas mej.........
Törstig ängel
Atlas matbar står fortfarande kvar orörd med vattnet i som han druckit ur för sista gången. Det är inte så mycket vatten kvar nu för det dunstar ju bort med tiden. Jag och Micke brukar säga att Atlas har varit där och druckit. Fattar inte hur jag ska förmå mej att ta bort skålarna, men när vattnet är slut så ska jag nog ta bort dem. Då har Atlas druckit färdigt.
Sedan Lillhjärta föddes så har Micke gått morgonpromenaderna med Atlas för att jag skulle slippa stressa i väg med liten bebis och för att Atlas inte skulle behöva vänta så länge.
Micke går fortfarande en promenad varje morgon innan jobbet oavsett väder och han säger att Atlas går bakom honom, precis som i dikten. Jag får en klump i hjärtat när jag tänker på det <3
Fortsätt gå jag är alldeles bakom dig.
Vänd dig inte om, du kommer inte att se mig där.
Jag är med dig, fast du inte ser mig.
Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten.
Jag har det bra nu.
Så fortsätt att gå, för jag är alldeles bakom dig ändå
Atlas-du är den finaste som trampat på vår jord. Vi älskar och saknar dig vår ängel!
Pepp Pepp
Jag är helt säker på att jag ser honom ibland en bit före på stigen, lufsandes för att ibland stanna upp och titta så att matte är med <3 Jag tänker på honom konstant, ibland kan jag göra det med glädje men oftast gör det mej ledsen för att jag saknar honom så förbannat mycket. Jag ber till "nån" varje kväll att han ska komma tillbaka fast jag vet att det aldrig kommer att bli så.
Jag har iaf börjat försöka att vända det onda och sorgen till nåt annat än bara elände, tex så försöker jag samla kraft och styrka när jag springer genom att tänka att han är med mej och att han ser mej. Jag vill så gärna att han ska känna att jag tänker på honom och att jag aldrig kommer att glömma min älskade bebis.
Nu ska jag upp och kramas med min man och torka tårarna mot hans axel, tur att jag har fler i mitt liv att leva för och att ösa min kärlek över.
Plågsam löprunda
Fy helvete vad jag lider emellanåt när jag känner att han fattas mej så enormt mycket. Jag bär honom med mej i hjärtat och i mina tankar hela tiden och jag önskar så innerligt att han ser mej och känner hur mycket jag tänker på honom och saknar honom.
Idag har jag och min syster planterat Atlas minnesträd. Det står ensamt så det ska synnas bra och det kommer bli väldigt fint när det blommar, om det blommar. Varken jag eller min syster är trädgårdsmästare och våra fingrar är knappast ens ljusgröna men vi hoppas på att vi gjort nåt rätt och att trädet växer till sig.
Annars planterar vi bara ett nytt sa Linda, hon är för go :)
Känns bra att ha en plats här på gården som minnesplats, dit man kan gå för att känna sig extra nära och tända ljus, lägga presenter när han fyller år och bygga en snölykta om vintern.
När tiden är rätt kanske jag gräver mer askan efter honom under trädet. För det är på en sån plats han hade velat ligga, under ett träd i skuggan
Till alla er som undrar är svaret: Ja, man kan älska ett djur lika mycket som en människa!
040411
Kändes tråkigt att inte blogga mer och det blev mer ledsamt att lägga ner bloggen som startades som en atlasblogg än att fortsätta skriva på det stället som skapades för min älskling. Som vanligt är skrivandet en typ av bearbetning av det som hänt och de här dagarna har jag skrivit dagbok på ett annat ställe bara för mej men här kommer några stycken ur den:
"Direkt när jag vaknade i morse kom tårarna igen när jag kom på vilket jävla elände jag lever i just nu. Att komma ner för trappen på morgonen och Atlas inte var där gör så ont. Jag vill krama honom igen, jag vill höra hans suckar och jag vill se hans snälla och lite sorgsna ögon. Hur kan man älska nån så mycket?
Nu sitter jag med hans halsband och koppel, jag ryser i hela kroppen och tårarna rinner ner för mina kinder. Jag kan inte acceptera att han inte längre finns i mitt liv. Det känns som om jag kommer bli hysterisk vilken sekund som helst och bara skrika ut min smärta, men jag gör det inte."
"Kvällarna är värst. Saknaden är så enormt stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag får svårt att andas och paniken inom mej stiger. Tänk om jag inte klara detta, tänk om jag bli galen på riktigt. Jag vill bara få krama honom en gång till, en sista gång. Jag kan känna hans päls under mina fingrar och jag kan höra honom i hallen hela tiden, jag kan dofta hans lukt och jag kan höra hans klor mot golvet när han ska resa sig. Jag är trött men jag vill inte sova, för när jag vaknar så är jag där igen. Då kommer jag på att det inte är en vidrig mardröm utan verkligheten, jag står inte ut."
"Det här är det värsta jag nånsin varit med om i hela mitt liv. Jag har aldrig förlorat någon som jag älskat så mycket och som har betytt allt för mej. Han är ju en av de som står mej närmast av alla, mitt barn, min bästa vän, min familjemedlem, min följeslagare. Jag trodde inte det var möjligt att älska ett djur så fruktansvärt mycket"
I morgon skulle Atlas ha fyllt 7 år och det blir en jobbig dag såklart. Micke frågade mej vad jag trodde att Atlas kommer göra i morgon och då svarade jag att han nog kommer att äta tårta med en partyhatt. Nä, sa Micke han skulle passa på att slippa den där hatten nu när han inte behöver, men tårta det skulle han äta :)
Jag har lovat Atlas att jag skulle slänga några pinnar till honom och Micke skulle också göra det.
Dagarna här hemma rullar på men det går inte en sekund utan att jag tänker på honom. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket och det gör fysiskt ont när jag tänker på att jag aldrig kommer få kramas med honom igen och se hans snälla ögon. Jag smyger alltid upp dörren när jag varit i badrummet eftersom han alltid låg där utanför, undra just hur länge man kommer att gör det? Jag har nu äntligen städat i hallen efter 10 dagar, inte så himla trevligt men jag har inte förmått mej tidigare. Jag älskar den där fläcken efter hans tassar som inte går att skura bort som jag stört mej så mycket på tidigare. Helt plötsligt vill jag att den ska vara där för alltid.
Jag har hämtat hem honom iaf och placerat askan på en plats i köket eftersom vi ofta är där. Jag har även samlat lite andra saker där som hans favoritleksaker, några av våra rosetter vi vunnit tillsammans, en vacker duva och ett ljus jag fått av min syster och lite hår från hans päls.
Vissa dagar känns det okej medans vissa dagar bryter jag ihop om jag hittar ett hundben jag inte hunnit ge honom.
Snön är nästan helt borta från gräsmattan och jag är så ledsen att Atlas inte kommer att ligga och rulla där eller busa med oss. En gammal leksak töar fram och den sista snön han trampat på försvinner nu helt.
Jag har gått igenom alla bilder jag tagit på honom genom åren och kan bara konstatera en sak: Gud så mycket roligt jag haft med denna hund och så mycket vi gjort tillsammans! Jag är så tacksam för allt jag fått av honom, alla stunder och roliga ögonblick. Tänk att han blev just den där hunden jag drömde om, min första egna hund <3
Mitt hjärta har gått i tusen bitar
I 2 år har jag vetat att en dag brakar det lös och i går hände det som jag fruktat för. Atlas blev förlamad i bakbenen och släpade sig hem från promenaden. Det var så hemskt att se honom så och jag förstod på en gång att det var kört. Jag ställde in mej på det värsta direkt för jag visste i hjärtat att det här aldrig skulle gå.
Han låg och sov på hallgolvet i natt och i morse åkte vi till vet med honom. Han var så lugn hela tiden och den otroligt snälla hund han alltid är.
Han hade ingen känsel alls i bakbenen och prognosen var väldigt mörk. Det fanns inget att göra. Även om vi skulle operera honom så var chansen att han skulle kunna gå igen minimal. För en hund som har ont i nästan hela ryggen, fel på båda armbågarna och ett knä blir det nästan omöjligt att rehabilitera sig efter en sån operation.
Där satt vi, jag, Micke och Thelma med honom i ett rum och grät. Vi talade om för honom hur mycket han betyder för oss och hur oändligt mycket vi älskar honom. Jag vet att han förstod och han hade inte ont. Vägen tog slut för Atlas och det hade inte varit rätt att operera honom det kom jag och Micke överens om. Jag vet att jag inte har svikit honom på nå vis, jag har gjort det jag kunnat och det vet han.
Men hur ska jag orka gå vidare ur detta? När vi kom hem så såg jag hans tassavtryck överallt i snön och här sitter jag i kläder täckta av hans hår och vill inte ta av mej dom. Jag vill inte dammsuga bort det som finns kvar av honom här hemma och jag vill aldrig gå en promenad igen där han inte kommer att finnas med. April och Maj är de månader han älskade mest, om 11 dagar skulle vi ha Atlasdag igen och fira hans 7-årsdag, vi kommer ha en Atlasdag i alla fall men utan den vi älskar så mycket.
Huvudet bultar av flera timmars gråt och tårarna tycks aldrig ta slut. Jag är så tacksam för att jag fått uppleva riktig kärlek mellan människa och hund, aldrig kunde jag tro att den skulle bli så stor.
Jag har flera gånger tänk tanken att Atlas en dag skulle lämna oss men att det skulle vara så svårt, smärtsamt och fruktansvärt på alla vis hade jag aldrig kunnat föreställa mej.
SVCH Kullarnas Victory Vincent "Atlas" 040411-110331
Jag kommer för alltid älska dig! <3
Barn och djur
Jag hoppas hon ska få en bra relation till våra djur även om Atlas förmodligen inte finns med så länge att hon kommer att minnas honom. Det känns väldigt tråkigt att vi kommer att få visa henne på kort vilken stor hund vi hade när hon var liten. Jag skulle så gärna vilja att hon fick bilda sin egen uppfattning och ha sina egna känslor till honom istället för att vi ska berätta för henne hur otroligt snäll och lugn han var och vad dom gjorde tillsammans.
Att hon ska få växa upp med djur är viktigt för mej men om det kommer bli hund är lite tveksamt, vet inte om tiden kommer att finnas att skaffa nån till hund efter Atlas men vi får se. Inte heller säkert att jag kommer klara att ha nån annan än Atlas, känns oerhört svårt att leva ett liv utan honom och med en annan hund istället...
Smärta
Varje dag tänker jag på hur detta ska sluta, hur länge jag kommer att få ha min älskade Atlas kvar hos mej och vad jag ska göra för att han ska få ha det så bra som möjligt. Det possitiva är i alla fall att jag är hemma med honom varje dag och kan ge honom sällskap och kärlek.
Sakta slits ens hjärta sönder i små bitar och även om man försöker vara lite optimistisk så vet man ju innerst inne hur det är.... Vissa dagar är jobbigare än andra och idag är en sån dag.
Den finaste av dom alla <3
Atlas
Det är så himla skönt att han inte blivit "avundsjuk" eller mer vaktig än innan, han är som Atlas alltid varit och det älskar jag med honom.
Det enda som hänt som skiljt sig lite från vanligheten är ju att han vi ett par tillfällen ätit ur kattmatskålen, men det var ganska längsen nu och verkar vara ett avslutat kapitel.
Jag skulle tycka det var jätte jobbigt om han skulle vara "på" Thelma en massa och alltid hålla på och slicka henne i ansiket och så, inte för att det gör nåt egentligen men det är mycket lättare att känna sig trygg att ha dem båda tillsammans och slippa ha stenkoll hela tiden.
Vi får väl se vad som händer när Thelma blir större och börjar röra sig lite mer över golvet. Jag kommer iaf aldrig tillåta att hon är för hårdhänt på honom, hon ska lära sig att behandla honom och andra djur med respekt. Även om hundar ofta är tålmodiga med barn så ska de inte behöva utstå vad som helst. Hoppas han fortsätter vara den lugna och snälla hund han alltid varit.
Märks iaf att han börjar bli mer van när det kommer barn hit nu, så det känns skönt.
<3
Hår, hår och åter hår...
Hår är väl verkligen baksidan med att ha husdjur. Jag dammsuger minst 1 gång om dagen och ändå är det hår överallt, snart blir jag tokig. Vissa perioder på året är värre än andra och nu är det en sån period. Atlas verkar ha bestämt sig för att tappa vinterpälsen nu och även om det är ett trevligt vårtecken så blir det mycket jobb.
Våran katt som också ligger överallt lossar nå så kopiöst med hår, ständigt ludna byxor vart man än suttit. Tur att jag älskar dem så mycket att jag kan leva med hårstrån överallt men det skulle vara sjukt skönt att slippa dom :) Fatta vad rent man måste ha haft det innan man skaffade hund ;) Man fattade ju innan att en hund släpper sjukt mycket hår men jag hade aldrig kunnat förställt mej detta.
En del får man bort med dammsugarn :)
