En del av mig

Motivation är inget som plötsligt bara dyker upp och då får man ta tillfället i akt, utan nåt man måste skapa själv. Jag är vanligtvis väldigt motiverad, för jag har ett tydligt mål och vet vart jag vill. Ibland sviker dock motivationen av olika anledningar. Idag tex efter 10 timmar på jobbet, var det mörkt ute och -15 grader. Jag hade ett distanspass planerat och beroende på väder och vind skulle jag springa 9-12 km. Jag ville inte, kände inte alls för att springa men visste att jag var tvungen att göra det just ikväll, för annars skulle löppassen hopa sig till helgen och det blir inte så bra. Jag bestämde mig för att jag skulle springa men ta en kortare runda på 9-10 km och vara nöjd med det. Sagt och gjort drog jag i väg och hade som plan att hålla hyffsad fart då det inte skulle bli så långt. Som extra pepp så skulle jag ha musik men spotify slutade fungera redan efter 3 km och sen fick jag lyssna till min andning och ljudet från dubbskorna. Jag sprang en ny runda, snötäckt grusväg genom skogen med lite hus då och då. När jag sprungit 5 km blev jag irriterad på mig själv och tänkte att det vore mycket roligare att rapportera in 12 km istället för 9 km, så på nåt vis övertalade jag mig själv att springa lite längre men med tillåtelse att sänka tempot lite. Vet inte varför det var så tungt ikväll, benen var ju ganska pigga igen men jag hade ingen lust innan och den känslan förföljde mig hela rundan. 

Jag tyckte så synd om mig själv. Sprang förbi hus där det lyste och i vissa föster såg jag sken från en tv och tänkte vad mysigt de hade som satt där inne i soffan. Själv kämpade jag i kyla och mörker med bara månen som sällskap och kände mig så fruktansvärt ensam i pannlampans sken. Där och då hade jag ju inget val, i -15 går det inte att skita i allt och promenera istället för då fryser man jätte mycket så det var ju bara att springa på. Jag försökte peppa upp mig lite men när jag dessutom sprang lite fel på drygt 1 km gick luften ur mig fullständigt.

Det som räddade mig var att jag tänkte på min coach. På hur hon engagerar sig och gör träningsprogram åt mig, stöttar och berömmer det jag gör. Hon får mig att känna mig duktig och känna mig lugn inför mitt stora mål. Jag använde mig av det när jag sprang och motivationen var så låg att jag på riktigt fick fråga mig själv vad jag höll på med. Jag fantiserade om vad hon skulle säga till mig om hon sprungit bredvid och sen hade jag sprungit en km till och en till. Klart det var skönt när jag äntligen kom tillbaka till bilen men jag var inte glad, jag kände mig bara låg och tom. Hade en dålig känsla hela passet och kände mig så liten, längesen jag gjorde det på samma sätt. Jag hoppas det inte händer igen och visst är jag ju glad så här i efterhand att jag genomförde men tänk om jag är på väg in i en riktig svacka? 

I morgon har jag givit mig själv total vila, jag ska vara på jobbet i 10 timmar och sen ska jag åka hem och kramas med mina barn. Thats it!

 

Jag är oftast positiv, speciellt i träningssammanhang men ibland är det kämpigt för mig med. Alla pass är inte solsken, lätta ben och njutning. Kanske är det också bra att inte alltid vara på topp, jag vet ju att svackor stora som små kommer och går.

 

Hur som helst är jag så tacksam att jag har min coach, hon är fantastisk! Väldigt uppmuntrande och ger mig variation på kvalitetspass som gör att det känns roligt att ta mig an dem. 

 

 

Bilden förmedlar hur jag kände i drygt 13 km, ensam i mörkret...

 

kram