Torsdagar är lediga och innebär allt som oftast kvalitetspass av olika slag. Idag var det långa intervaller som skulle göras, och det är mentalt mycket lättare att springa intervaller i dagsljus tycker jag. Eftersom jag inte hade någon barnvakt så blev jag himla glad när maken skulle komma hem och äta lunch, även tacksam över att han bara jobbar en minut från hemmet :-)
Jag hade lunchen stod på bordet när han kom hem och såg i fönstret när han var på ingång och var då startklar i hallen, redo att ge mig i väg. Jag hejade och han sa några peppande ord och så drog jag i väg. Hade räknat ut att passet skulle ta ca 49 minuter (enkelt när intervallerna är en viss tid istället för distans, dock går det ju inte att tidseffektivisera) om jag hoppade över nedvarvningen och istället tog den inne på crosstrainern. Min man har en timmes lunch så det skulle ju gå bra. Hela familjen är sjuk och jag har från och till känt liite i halsen men bara på mornarna. Har liksom väntat lite på att själv bli sjuk men klarat mig än så länge iaf. Sov hela natten bredvid min son som hostat konstant och var ganska varm och bökig i sängen. Sömnen kändes så där men när jag gav mig i väg på passet så kände jag mig så pigg och stark! Tänkte på det när jag sprang, hur viktigt det är i ett förhållande att man stöttar varandra och att det är ömsesidigt. Jag skulle inte fixa alla mina träningspass med en man som skulle sucka och tycka en massa. Tänk så mycket det gav mig att han uppmuntrade och peppade mig innan jag stack i väg. När jag kom tillbaka efter passet fylld med endorfiner och bra känsla, rabblar upp lite siffror som en ickelöpare egentligen inte förstår så mycket av så såg han glad ut och berömde mig.
Han själv tränar också och har just nu tävlingar i princip varje helg. Jag är glad för hans skull och gör så gott jag kan för att han ska kunna delta på alla om han vill, trots att han blir borta i ganska många timmar. Om vi stöttar och peppar varandra, blir vi gladare, bättre på det vi gör och framför allt får vi ett trivsammare klimat här hemma. Jag kommer inte sluta springa, det är inte ett alternativ men jag vet att jag inte kan springa varje dag och det måste kompromissas och pusslas. Jag har fått okej av min man att sikta på ett maraton i år och det som krävs för att nå dit, för jag skulle aldrig kunna greja det utan stödet från sidan. Det betyder allt <3
Håller tummarna att jag fortsätter att hålla mig frisk, ser så mycket fram emot långpasset i helgen då det väntas några minusgrader och ev lite sol!
