I ett par år har jag haft det här i tankarna och för kanske ett år sedan bestämde jag mig att det var 2016 det skulle ske. Då skulle jag ställa mig på startlinjen till den största utmaningen hittills.
Jag har alltså anmält mig till Stockholm Marathon och jag vet inte riktigt vad jag ska känna, en blandning av förväntan, rädsla, spänning, nervositet och stor motivation. Jag har tagit hjälp av en tjej med coachningen och det känns tryggt och bra. Skönt att ha någon erfaren att fråga och som lägger upp en träningsplan att följa, det passar mig bra. Jag tränar gärna men ogillar att planera pass, så det här kommer bli jättebra!
Jag körde första passet ikväll efter jobbet i elljusspåret och det var på tunga ben men jag tänkte bara bra tankar och påminde mig själv om att varje steg jag tar är ett steg närmare mitt första maraton, mycket upplyftande tanke.
Det är exakt 7 månader kvar och jag är mest orolig för att jag ska dra på mig någon skada eller att kroppen ska säga emot den ökade träningsmängden. Har en känsla av att den här vintern kommer gå i en rasande fart :-)
Nu för tiden springer ju var och varannan motionär maraton men för mig är det en jättestor grej, en dröm sedan barnsben som nu äntligen är på väg att bli verklighet. Jag har iaf tagit de första små stegen på rätt väg, sen får vi se om det håller hela vägen fram.
