Här är mitt liv

Nu är det snart 2 månader sen Atlas gick bort. Saknaden är outhärdlig och jag tänker på honom hela tiden. Jag kan inte fatta att han inte finns här hos oss vår älskade. På nåt vis lär man sig att leva med smärtan och sorgen men det skrämmer mej att jag kanske kommer att känna så här resten av mitt liv. Jag känner mej inte hel, det saknas en bit av mej som jag vet aldrig kommer tillbaka och jag vet inte hur jag ska läka.
Atlas matbar står fortfarande kvar orörd med vattnet i som han druckit ur för sista gången. Det är inte så mycket vatten kvar nu för det dunstar ju bort med tiden. Jag och Micke brukar säga att Atlas har varit där och druckit. Fattar inte hur jag ska förmå mej att ta bort skålarna, men när vattnet är slut så ska jag nog ta bort dem. Då har Atlas druckit färdigt.
Sedan Lillhjärta föddes så har Micke gått morgonpromenaderna med Atlas för att jag skulle slippa stressa i väg med liten bebis och för att Atlas inte skulle behöva vänta så länge.
Micke går fortfarande en promenad varje morgon innan jobbet oavsett väder och han säger att Atlas går bakom honom, precis som i dikten. Jag får en klump i hjärtat när jag tänker på det <3

Fortsätt gå jag är alldeles bakom dig.

Vänd dig inte om, du kommer inte att se mig där.

Jag är med dig, fast du inte ser mig.

Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten.

Jag har det bra nu.

Så fortsätt att gå, för jag är alldeles bakom dig ändå

Atlas-du är den finaste som trampat på vår jord. Vi älskar och saknar dig vår ängel!