I 2 år har jag vetat att en dag brakar det lös och i går hände det som jag fruktat för. Atlas blev förlamad i bakbenen och släpade sig hem från promenaden. Det var så hemskt att se honom så och jag förstod på en gång att det var kört. Jag ställde in mej på det värsta direkt för jag visste i hjärtat att det här aldrig skulle gå.
Han låg och sov på hallgolvet i natt och i morse åkte vi till vet med honom. Han var så lugn hela tiden och den otroligt snälla hund han alltid är.
Han hade ingen känsel alls i bakbenen och prognosen var väldigt mörk. Det fanns inget att göra. Även om vi skulle operera honom så var chansen att han skulle kunna gå igen minimal. För en hund som har ont i nästan hela ryggen, fel på båda armbågarna och ett knä blir det nästan omöjligt att rehabilitera sig efter en sån operation.
Där satt vi, jag, Micke och Thelma med honom i ett rum och grät. Vi talade om för honom hur mycket han betyder för oss och hur oändligt mycket vi älskar honom. Jag vet att han förstod och han hade inte ont. Vägen tog slut för Atlas och det hade inte varit rätt att operera honom det kom jag och Micke överens om. Jag vet att jag inte har svikit honom på nå vis, jag har gjort det jag kunnat och det vet han.
Men hur ska jag orka gå vidare ur detta? När vi kom hem så såg jag hans tassavtryck överallt i snön och här sitter jag i kläder täckta av hans hår och vill inte ta av mej dom. Jag vill inte dammsuga bort det som finns kvar av honom här hemma och jag vill aldrig gå en promenad igen där han inte kommer att finnas med. April och Maj är de månader han älskade mest, om 11 dagar skulle vi ha Atlasdag igen och fira hans 7-årsdag, vi kommer ha en Atlasdag i alla fall men utan den vi älskar så mycket.
Huvudet bultar av flera timmars gråt och tårarna tycks aldrig ta slut. Jag är så tacksam för att jag fått uppleva riktig kärlek mellan människa och hund, aldrig kunde jag tro att den skulle bli så stor.
Jag har flera gånger tänk tanken att Atlas en dag skulle lämna oss men att det skulle vara så svårt, smärtsamt och fruktansvärt på alla vis hade jag aldrig kunnat föreställa mej.
SVCH Kullarnas Victory Vincent "Atlas" 040411-110331
Jag kommer för alltid älska dig! <3
Åh Therese,
skrivenhär sitter jag på andra sidan jorden med stora tårar. Det är just det här som är det värsta med djur. Att de aldrig kommer att leva lika länge som oss.
Ta hand om dig.
Kram