Här är mitt liv

Atlas börjar försiktigt närma sig Thelma lite mer än han gjort tidigare. I morse när han och Micke kom hem från promenaden så gick han in i köket och fram till henne där hon satt i barnstolen. Han hade sin nos 1 cm från hennes näsa men han slickade inte eller nåt sånt, och Thelma sken som en sol. Det märks tydligt att hon är mycket mera intresserad av våra djur nu. Hon sträcker fram händerna och ler när hon ser dem :)
Jag hoppas hon ska få en bra relation till våra djur även om Atlas förmodligen inte finns med så länge att hon kommer att minnas honom. Det känns väldigt tråkigt att vi kommer att få visa henne på kort vilken stor hund vi hade när hon var liten. Jag skulle så gärna vilja att hon fick bilda sin egen uppfattning och ha sina egna känslor till honom istället för att vi ska berätta för henne hur otroligt snäll och lugn han var och vad dom gjorde tillsammans.
Att hon ska få växa upp med djur är viktigt för mej men om det kommer bli hund är lite tveksamt, vet inte om tiden kommer att finnas att skaffa nån till hund efter Atlas men vi får se. Inte heller säkert att jag kommer klara att ha nån annan än Atlas, känns oerhört svårt att leva ett liv utan honom och med en annan hund istället...