Förfrågan om avel
I torsdags fick jag den andra förfrågningen om att använda Atlas i avel. Första gången jag fick frågan var Atlas 2 år och jag är så glad över att jag var så pass förnuftig då att tacka nej. Det är otroligt smickrande att en kennel vill ha ens hund i avel och självklart är ju Atlas den vackraste, goaste och trevligaste hund jag vet MEN jag tycker inte att det räcker. Alla tycker ju att just sin egna hund är den bästa och jag hade kunnat tjäna någon tusenlapp, men man måste vara lite självkritisk. Anledning nr 1 var att jag tyckte att Atlas var för ung, jag kan inte förstå varför de ska avla så tidigt på dem jämt. Jag tycker det är mycket bättre att det får gå några år så man verkligen hinner se åtminstånde en del "dolda" fel och dessutom är det ju mycket roligare om man hinner meritera sin hund lite och inte bara kan stoltsera med fria höfter och armbågar för det ger då inte jag ett ruttet lingon för idag.
Anledning nr 2 till att jag tvekade var att jag blev skraj helt enkelt för att Atlas namn skulle finnas i en massa stamtavlor i framtiden i fall de inte skulle bli en lyckad avkomma. Dessutom var den tilltänkta tiken väldigt mycket vit och det talade också emot. När jag tänker tillbaka så är jag stolt över att jag tog mitt ansvar den gången trots min totala okunnighet om avel. I efterhand skräms man ju av tanken, undra just hur de valparna blivit med alla Atlas fel... :( Förmodligen helt bedårande men med risk att få ett smärtsamt och för kort liv.
Hon som ringde i torsdags hade ju såklart ingen aning om att Atlas inte längre finns i livet och det var svårt att säga det eftersom jag inte riktigt än har förstått det själv. Nu blev ju samtalet väldigt kort, fanns ju liksom inte så mycket mera att säga men gud vad jag önskar att hon ringt några månader tidigare. För då hade jag kunnat förklarat för henne varför Atlas inte på nåt vis ska användas i avel, jag hade kunnat berätta för henne om spondylos och att det finns så mycket skit som kan dölja sig bakom den fina infon på hunddata. När jag själv går in och läser där om Atlas så tänker jag på hur bra det hade kunnat vara för det är ganska fin läsning med både bra resultat på höfter och armbågar samt utställningar, viltspår och vattenarbete. Om det som stod där var hela verkligheten vill säga. Tyvärr ser den väldigt annorlunda ut.
Fy helvete vad svårt det är att skriva om det här, allt som har med Atlas att göra. Ibland känns det som om jag håller på att bli sinnessjuk. Kommer jag någonsin att bli hel igen? Hur kan nåt göra så förbannat ont, jag saknar honom så mycket att jag bara vill dö ibland. Tänk om jag hade vetat den där dagen i februari 2004 när jag lyfte luren för att boka min valp, att den 31 Mars 2011 skulle bli så fruktansvärd på alla vis och sorgen bli så svår att bära.
Jag älskar dig min gosehund <3
Anledning nr 2 till att jag tvekade var att jag blev skraj helt enkelt för att Atlas namn skulle finnas i en massa stamtavlor i framtiden i fall de inte skulle bli en lyckad avkomma. Dessutom var den tilltänkta tiken väldigt mycket vit och det talade också emot. När jag tänker tillbaka så är jag stolt över att jag tog mitt ansvar den gången trots min totala okunnighet om avel. I efterhand skräms man ju av tanken, undra just hur de valparna blivit med alla Atlas fel... :( Förmodligen helt bedårande men med risk att få ett smärtsamt och för kort liv.
Hon som ringde i torsdags hade ju såklart ingen aning om att Atlas inte längre finns i livet och det var svårt att säga det eftersom jag inte riktigt än har förstått det själv. Nu blev ju samtalet väldigt kort, fanns ju liksom inte så mycket mera att säga men gud vad jag önskar att hon ringt några månader tidigare. För då hade jag kunnat förklarat för henne varför Atlas inte på nåt vis ska användas i avel, jag hade kunnat berätta för henne om spondylos och att det finns så mycket skit som kan dölja sig bakom den fina infon på hunddata. När jag själv går in och läser där om Atlas så tänker jag på hur bra det hade kunnat vara för det är ganska fin läsning med både bra resultat på höfter och armbågar samt utställningar, viltspår och vattenarbete. Om det som stod där var hela verkligheten vill säga. Tyvärr ser den väldigt annorlunda ut.
Fy helvete vad svårt det är att skriva om det här, allt som har med Atlas att göra. Ibland känns det som om jag håller på att bli sinnessjuk. Kommer jag någonsin att bli hel igen? Hur kan nåt göra så förbannat ont, jag saknar honom så mycket att jag bara vill dö ibland. Tänk om jag hade vetat den där dagen i februari 2004 när jag lyfte luren för att boka min valp, att den 31 Mars 2011 skulle bli så fruktansvärd på alla vis och sorgen bli så svår att bära.
Jag älskar dig min gosehund <3
Kommentarer
Trackback
