En del av mig

För exakt ett år sedan satt jag här och var besviken, nervös och rädd men ändå förväntansfull, i morgon skulle jag föda vårt barn. Det blev inte som det var tänkt och jag visste inte vad jag skulle känna. Jag kände mej liten och vilsen och tankarna for runt i huvudet. Tänk att i morgon skulle det ske. I 9 månader hade jag burit vårt barn och de senaste veckorna hade jag börjat ladda för den stora dagen och förlossningen. Tyvärr visade det sig att all förberedelse var förgäves och allt jag läst och övat på var helt i onödan.
Tänk er att ni sprungit ett långt lopp och när ni nästan är i mål för att vinna så kommer nån och säger att ni är diskad och inte får vara med...nästan så kändes det.
Hur som helst så hade jag inget val, bebisen skulle ut och hur mycket jag än hade jobbat med tankarna att jag inte skulle kunna påverka en förlossning det mista lilla så blir det iaf fel.
I efterhand så kunde inte förlossningen ha kunnat gå mycket bättre och det är jag väldigt tacksam för, det var väldigt fint och en fantastisk upplevelse!
När jag hörde Thelma skrika så var det en sån otrolig lättnad, och när hon sen lades på mej så dog jag en liten stund och hamnade i himmlen. Hon var det sötaste jag sett i hela mitt liv och kärleken till henne var enorm från första stund.
Jag är så glad att det var just hon och när hon väl var där i våra armar så kändes allt så självklart.
Jag har läst i min graviddagbok och min förlossningsberättelse och det är otroligt hur snabbt man glömmer så jag är väldigt glad att jag skrivit så mycket. Men tårarna trillar varje gång...








Det var nog några som blev lite chockade när jag talade om att jag skulle bli mamma, många trodde inte att jag ville ha barn och det ville jag inte heller under många år. Att bli förälder är det största och svåraste beslut jag har fattat och även om det är en väldigt stor sak så ändrade jag mej i den frågan. När jag och Micke bestämde oss för att vi skulle ha barn iaf så kände jag att det var en sak mellan honom och mej och att alla andra tids nog skulle få reda på det ändå, därför sa vi inget till nån innan det lilla fröt börjat växa.

Tänk hur livet bara kan förändras på en sekund och visst är det ett mirakel varje gång ett nytt litet liv kommer till jorden?