Här är mitt liv

Har precis kommit hem från en löpsväng. För första gången sen Atlas lämnade oss har jag varit på min och Atlas favoritrunda genom skogen. Jag sprang och tänkte på honom hela vägen. Det smärtade både fysikskt och psykiskt men det var så vackert där. Solen som var på väg ner, stor och brandgul och fåglar som kvittrade. Med tårar i ögonen sprang jag över åkern där jag och Atlas gått så många gånger tillsammans och även sprungit. Som vi har busat på den där åkern, kastat pinnar och kört upplet.
Fy helvete vad jag lider emellanåt när jag känner att han fattas mej så enormt mycket. Jag bär honom med mej i hjärtat och i mina tankar hela tiden och jag önskar så innerligt att han ser mej och känner hur mycket jag tänker på honom och saknar honom.
Idag har jag och min syster planterat Atlas minnesträd. Det står ensamt så det ska synnas bra och det kommer bli väldigt fint när det blommar, om det blommar. Varken jag eller min syster är trädgårdsmästare och våra fingrar är knappast ens ljusgröna men vi hoppas på att vi gjort nåt rätt och att trädet växer till sig.
Annars planterar vi bara ett nytt sa Linda, hon är för go :)
Känns bra att ha en plats här på gården som minnesplats, dit man kan gå för att känna sig extra nära och tända ljus, lägga presenter när han fyller år och bygga en snölykta om vintern.
När tiden är rätt kanske jag gräver mer askan efter honom under trädet. För det är på en sån plats han hade velat ligga, under ett träd i skuggan
Till alla er som undrar är svaret: Ja, man kan älska ett djur lika mycket som en människa!