Här är mitt liv

Jag skyndade mej ut på en löprunda när Micke kom hem från jobbet innan han skulle greja ute. Jag sprang uppe i åsen som äntligen är fri från snö. Pepplåtar i lurarna och med Atlas i hasorna sprang jag fram genom skogen. Jag brukar låtsas att han är med mej när jag är ute och går eller springer, för precis som i dikten så är han det så länge jag inte vänder mej om...
Jag är helt säker på att jag ser honom ibland en bit före på stigen, lufsandes för att ibland stanna upp och titta så att matte är med <3 Jag tänker på honom konstant, ibland kan jag göra det med glädje men oftast gör det mej ledsen för att jag saknar honom så förbannat mycket. Jag ber till "nån" varje kväll att han ska komma tillbaka fast jag vet att det aldrig kommer att bli så.
Jag har iaf börjat försöka att vända det onda och sorgen till nåt annat än bara elände, tex så försöker jag samla kraft och styrka när jag springer genom att tänka att han är med mej och att han ser mej. Jag vill så gärna att han ska känna att jag tänker på honom och att jag aldrig kommer att glömma min älskade bebis.

Nu ska jag upp och kramas med min man och torka tårarna mot hans axel, tur att jag har fler i mitt liv att leva för och att ösa min kärlek över.