040411
Kändes tråkigt att inte blogga mer och det blev mer ledsamt att lägga ner bloggen som startades som en atlasblogg än att fortsätta skriva på det stället som skapades för min älskling. Som vanligt är skrivandet en typ av bearbetning av det som hänt och de här dagarna har jag skrivit dagbok på ett annat ställe bara för mej men här kommer några stycken ur den:
"Direkt när jag vaknade i morse kom tårarna igen när jag kom på vilket jävla elände jag lever i just nu. Att komma ner för trappen på morgonen och Atlas inte var där gör så ont. Jag vill krama honom igen, jag vill höra hans suckar och jag vill se hans snälla och lite sorgsna ögon. Hur kan man älska nån så mycket?
Nu sitter jag med hans halsband och koppel, jag ryser i hela kroppen och tårarna rinner ner för mina kinder. Jag kan inte acceptera att han inte längre finns i mitt liv. Det känns som om jag kommer bli hysterisk vilken sekund som helst och bara skrika ut min smärta, men jag gör det inte."
"Kvällarna är värst. Saknaden är så enormt stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag får svårt att andas och paniken inom mej stiger. Tänk om jag inte klara detta, tänk om jag bli galen på riktigt. Jag vill bara få krama honom en gång till, en sista gång. Jag kan känna hans päls under mina fingrar och jag kan höra honom i hallen hela tiden, jag kan dofta hans lukt och jag kan höra hans klor mot golvet när han ska resa sig. Jag är trött men jag vill inte sova, för när jag vaknar så är jag där igen. Då kommer jag på att det inte är en vidrig mardröm utan verkligheten, jag står inte ut."
"Det här är det värsta jag nånsin varit med om i hela mitt liv. Jag har aldrig förlorat någon som jag älskat så mycket och som har betytt allt för mej. Han är ju en av de som står mej närmast av alla, mitt barn, min bästa vän, min familjemedlem, min följeslagare. Jag trodde inte det var möjligt att älska ett djur så fruktansvärt mycket"
I morgon skulle Atlas ha fyllt 7 år och det blir en jobbig dag såklart. Micke frågade mej vad jag trodde att Atlas kommer göra i morgon och då svarade jag att han nog kommer att äta tårta med en partyhatt. Nä, sa Micke han skulle passa på att slippa den där hatten nu när han inte behöver, men tårta det skulle han äta :)
Jag har lovat Atlas att jag skulle slänga några pinnar till honom och Micke skulle också göra det.
Dagarna här hemma rullar på men det går inte en sekund utan att jag tänker på honom. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket och det gör fysiskt ont när jag tänker på att jag aldrig kommer få kramas med honom igen och se hans snälla ögon. Jag smyger alltid upp dörren när jag varit i badrummet eftersom han alltid låg där utanför, undra just hur länge man kommer att gör det? Jag har nu äntligen städat i hallen efter 10 dagar, inte så himla trevligt men jag har inte förmått mej tidigare. Jag älskar den där fläcken efter hans tassar som inte går att skura bort som jag stört mej så mycket på tidigare. Helt plötsligt vill jag att den ska vara där för alltid.
Jag har hämtat hem honom iaf och placerat askan på en plats i köket eftersom vi ofta är där. Jag har även samlat lite andra saker där som hans favoritleksaker, några av våra rosetter vi vunnit tillsammans, en vacker duva och ett ljus jag fått av min syster och lite hår från hans päls.
Vissa dagar känns det okej medans vissa dagar bryter jag ihop om jag hittar ett hundben jag inte hunnit ge honom.
Snön är nästan helt borta från gräsmattan och jag är så ledsen att Atlas inte kommer att ligga och rulla där eller busa med oss. En gammal leksak töar fram och den sista snön han trampat på försvinner nu helt.
Jag har gått igenom alla bilder jag tagit på honom genom åren och kan bara konstatera en sak: Gud så mycket roligt jag haft med denna hund och så mycket vi gjort tillsammans! Jag är så tacksam för allt jag fått av honom, alla stunder och roliga ögonblick. Tänk att han blev just den där hunden jag drömde om, min första egna hund <3
Vi tänker på er i dag på Atlas dag, och även på Atlas. Vi sänder många köttbullar upp till honom på den gröna ängen idag.
Kramar till er
Sitter här och gråter nästan hysteriskt av dina ord. Jag vet exakt vad du menar! Jag har haft lyckan att älska en hund och mist henne. Den dagen sa jag aldrig mera hund! Det gör för ont. Men även om man aldrig glömmer dem så minskar smärtan succesivt och till slut har man bara de goda minnena kvar, man ser tillbaks på dem med ett leende och man längtar efter att uppleva närheten, kontakten och den kravlösa kärleken återigen till ett djur. Det tog mig drygt fyra år innan jag började längta och ca. fem år efter hennes död så flyttade lilla Zelda in till oss. Jag trodde inte att jag skulle kunna återigen känna så starkt för en hund men det gör jag! Jag älskar Zelda över hela mitt hjärta och jag känner ångesten, smärtan och paniken i varje ord du skriver och överför det i mina egna känslor inför att mista min Zelda! Men jag VET att med tiden, efter Zeldas död så bleknar smärtorna och till slut kommer jag bara ha de roliga minnena tillsammans med henne kvar. Just nu försöker jag bara att leva i nuet och ta varje dag med henne som en gåva. Jag har lovat henne att bara göra roliga saker och så ska det vara. Så länge hon mår bra ska hon finnas vid min sida, men när kroppen säger stopp och smärtorna blir för stora hoppas jag att jag kan göra det ni gjorde för Atlas, att ta henne ur lidandet och låta henne somna in.
Massor av kramar!!!
